En av mina personliga favoritdelar i ”Dannyboy” är rätt långt fram i romanen, när jag låter det förflutna ske i två perioder växelvis – dels skildras en utgångskväll hösten 1995 och dels en år 2000, med samma personer inblandade, samtidigt som ramberättelsen som utspelas år 2002 puttrar på i bakgrunden. Textmässigt är det romanens mest avancerade del, styckena hugger in i varandra med sömlösa tidshopp som kan se ut exempelvis som det här:
– Hej, svarar jag.
– Du verkade lite ensam.
– Ärligt talat verkar mina vänner ha gått hem, säger jag.
– Vilket slöseri, säger hon. Jag heter Rebecka. Vad heter– den där whiskysorten som vi drack hemma hos dig för ett tag sen? frågar jag fem år senare. Den där i den lilla knubbiga flaskan?
– Knubbig kan du vara själv, säger Rebecka och försöker nypa mig i sidan för att sedan brista ut i ett frenetiskt skratt. Jag har blivit rejält omdrucken i kväll.
De här tidshoppen, här mellan -95 och -00, finns i och för sig på flera ställen i boken, men mellan sidan 173 och 185 (pocketversionen) sker de mellan tre olika tider och jag tyckte att det var briljant när jag skrev det för hundra år sedan och jag gillar det fortfarande och jag kommer nog att fortsätta göra det så länge jag står upp.
Men bara för att visa hur jäkla obarmhärtig jag är så har jag nu i filmmanuset kasserat tillbakablicken från år 2000 samt flyttat 1995:an till manusets första tredjedel. Helt utan pardon. I dag går inget säkert när jag har en sax i min hand. Watch out alla med hår där ute.