Kärlek, otrohet och det däremellan

Jag menar inte att livet är dåligt för det är det inte. Men det är klart att det blir bättre när det är regisserat. Och aldrig är väl det mer tydligt än på nyårsafton, denna årets mest överskattade dag tillsammans med midsommarafton. Jag vet inte varför jag rent generellt är anti den här dagen, kanske är det för att jag egentligen vill att mitt liv ska vara en romantisk komedi och verkligheten lever väldigt sällan upp till det.

Jag tänker inte bli långrandig om nyår på film nu, det finns det folk som får betalt för att bli. Jag gillade artikeln i ämnet i DN i går som av någon lat anledning fortfarande inte går att hitta på nätet, men åh de borde ju så klart ha tagit med den väldigt hjärtknipande nyårsscenen i Can’t buy me love, som jag nämnde i ett helginlägg härförleden. Och självklart tänker även jag göra det mesta för att årets nyår ska bli en rolig sådan. För andra gången på mindre än en månad tänker jag i kväll använda ett visst mått av smink, det har till och med inkommit önskemål om att det ska användas kajal, för vad är makeup om inte en lätt vinkning till filmens förskönande av verkligheten och det är precis vad jag söker tror jag och om även kajalen åker fram är det väl ingen tvekan längre, tiden går nyåret till trots faktiskt bakåt och jag är tjugo år gammal igen.

Bilden är så klart från När Harry träffade Sally, turturduvorna står i mitten av bildens nedre del och Harry har just gjort den klassiska kampen mot klockan-ruschen genom New York City för att kunna hitta Sally lagom till tolvslaget så att deras läppar kan mötas lagom till Auld lang syne börjar spelas och aldrig skiljas de två igen efter detta. Åh om det ändå vore som på film och jo, den heter faktiskt När Harry träffade Sally på svenska även om de flesta säger När Harry mötte Sally till vardags och såväl min dvd-utgåva av filmen och Stadsteaterns nu aktuella pjäsversion av filmen också bär möttenamnet. I DN:s nyårsfilmsuppslag i går tog de det säkra före det osäkra och kallade den mötte på ett ställe och träffade på ett annat – men ska man vara riktigt riktigt petig och det ska man ju vara ibland så hette den till och med När Harry träffade Sally… när den gick upp på svenska biografer, vilket man till exempel kan se här på vår statliga filmcensurbyrås hemsida. Men precis som de som läst Dannyboy upptäckt är ju tre punkter ett totalt onödigt sätt att avsluta oavslutade meningar på så det var väl inte hela världen att de försvann någonstans längs vägen. Och joy! nu lyckades jag få även den här titeldiskussionen att handla om mig själv, att jag aldrig aldrig aldrig lär mig.

Anyways – nästa år tänker jag skriva en roman om kärlek, otrohet och det däremellan som ska bli som vore det på film. Låt det bli mitt löfte.

Gott nytt år på er!