Läser en kärleksförklaring till Powerbook 12″ hos brittiska Macworld, och de varma känslor den för fram hos sina ägare, trots att den sedan länge är utkonkurrerad och dagens Appledatorer gör frivolter runt den.
Jag är exakt likadan själv. Jag tror aldrig att jag kommer att kunna säga att jag älskar en dator igen på det sätt jag kände och alltjämt känner för min PB12.
I dag tjänstgör den som tv-dator i Berlin. Tuffar på trots snart sju år på nacken.
Älskar också min tolva. Skriver på den hemma fortfarande. Den hänger med, särskilt om man installerar clicktoflash om man måste surfa. Oslagbart tangentbord.
Nu känner jag mig som en riktig geek. Kände hur texten gjorde mig tårögd av längtan efter min tolva, som efter flera månader av livsuppehållande åtgärder gav upp under hösten. Vi hade sju goda år tillsammans. Den är saknad.
På vilket sätt gav den upp? Originalhårddisken på min dog efter ungefär två år, satte in en på 80 gb då, hade 60 från början. Men förutom det har den aldrig krånglat.