Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 4 oktober.
——
Vardagen var åter på årets bokmässa i Göteborg. Efter kaoset i fjol med debatten om högerextrema Nya Tiders närvaro och nazistiska Nordiska Motståndsrörelsens demonstration och publikraset som följde, var det med lättnad som Bok & Bibliotek-ledningen sent i söndags kunde konstatera att besökarantalet steg med tio procent jämfört med 2017.
Champagneläge var det dock inte, jämför man i stället med 2016 års publiksiffra – senaste normalåret före katastrofen – är tappet fortsatt stort. 2016 registrerades drygt 96 000 besök, en normal siffra för mässan under 2010-talet, men i år kom trots återhämtningen bara drygt 85 000.
Samtidigt rapporterades i år om flera försäljningsrekord i montrarna, däribland från förlagsjättarna Bonniers och Norstedts.
Hur den ekvationen går ihop kan jag bara spekulera om. Min gissning är att det fanns ett uppdämt behov att glädjas över att mässan överlevde fjolårets absurda nazistlördag och att den glädjen manifesterades i extra bokköp – köp som dessutom kunde ske i lite mindre trängsel än vanligt.
Men då uppstår en fråga. Om det trots ett minskat besökarantal såldes fler böcker, betyder inte det att de som alltid klagar på att bokmässan i Göteborg bara är en tummelplats att kränga böcker på fick mer rätt än någonsin?
Jo, kanske. För även om Bok & Bibliotek gärna framhäver det smala och många gånger fantastiska program som erbjuds inom mer nischade områden, så vet flertalet av besökarna inte ens om att avdelningar som Rum för poesi och översättning, Mångspråkstorget, Fantastikgränd eller De litterära sällskapens scen ens existerar – de flesta kommer för att få se ett montersamtal med och köpa en bok av författare i storleksklassen Jan Guillou, Jonas Gardell, Martina Haag, paret Kepler, Leif GW Persson eller Liza Marklund.
Dessutom har den nya generationens bokstjärnor blivit allt viktigare, de som lockar unga till mässan för att köpa ett signerat exemplar av en bok av Youtubestjärnorna Clara Henry eller Misslisibell, två av dem som orsakade längst köer på årets upplaga.
Jag tillhör inte dem som gillar att klanka ner på bokmässan för att det pågår kommers på de största ytorna. Utan storsäljarnas förmåga att dra publik skulle inte de mer smala delarna av programmet kunna existera. Bokmässan är lite som ett klassiskt stort bokförlag, där intäkterna från breda författarskap delvis håller den smala utgivningen under armarna.
Men de fysiska boktravarna förlorar trots årets mässrekord stadigt mark inom litteraturen till förmån för de digitala formaten. Låt därför säga att min gissning ovan är korrekt och att nästa års besökare inte känner samma ystra glädje som i år över att mässan kunnat genomföras utan kravallpolis, och försäljningen sakteliga börjar sjunka samtidigt som besöksantalet stabiliseras kring årets nivå. Förtvinar Bok & Bibliotek då?
Jag hoppas verkligen att så inte är fallet, utan att mässan lyckas omstöpa sig och kan förbli en självklar mötesplats mellan författare och publik även när färre går dit med målet att ha med sig en välfylld tygkasse böcker hem.
Men hur? Kan två i sammanhaget udda fåglar som Samir & Viktor visa vägen? Den bland kidsen oerhört populära musikduon drog enorma köer varhelst de visade sig under årets mässa, kruxet var bara att boken de skrivit om sin karriär tillsammans med författaren Pascal Engman ännu inte hunnit komma från tryck. Hur lösa? De signerade affischer, tog ”groupies” med fans och gjorde videohälsningar (bland annat till min åttaåring) helgen lång, ständigt med ett glatt humör och oändliga doser tålamod.
Alla kan så klart inte vara Samir & Viktor. Men att bokmässan måste börja fundera över hur relationen som finns mellan ungdomskulturens fixstjärnor och fans kan överföras till den mellan författare och läsare torde stå klart.