Det blir inga betyg över hela linjen i UNT. Efter försöksperioderna med att först ha betygsatt alla sorters kultur i en månad och sedan inget i en månad landar man nu i att betygsätta enbart filmer och skivor, de kajor som före försöksperioderna delades ut till konserter och shower slopas. Samtidigt plockar man in en superkaja och en surkaja, som ska användas när något utmärker sig rejält åt endera hållet.
Jag tycker, föga förvånande efter mina tidigare inlägg i ämnet, att det är ett trist beslut. Hela min argumentation går ut på att jag inte tycker att man kan göra skillnad på kultur och kultur, men nu kvarstår rågången – en film anses kunna betygsättas, en roman det inte. UNT:s kulturchef Lisa Irenius medger i en krönika i dagens tidning att hon helst tagit bort även musik- och filmbetygen och därmed skapat konsekvens, men anger vanans makt som skäl att behålla dem. Nu blir det en klassisk lagomlösning i stället – skala bort några sorters betyg, och förutspå att alla nog är borta inom tio år.
Jag ska inte bli långrandig – jag har en förkyld bebis som klänger i mitt byxben – men en sak jag tycker är konstig är argumentet att sidorna syntes bli för jämntjocka när man satte kajor på allt, 80 procent av betygen som delades ut var treor och fyror. Men är det inte så verkligheten ser ut? Det mesta som ges ut och som man på en tidningsredaktion väljer att lyfta upp till en recension ligger ju där, inom ”bra till mycket bra-spannet”? Nu blir det som att man försöker dölja att majoriteten av det som ges ut inom olika kulturyttringar håller en rätt så genomgod kvalitet, och i undantagsfall är riktigt bra eller rent ut sagt uselt.
Även Medievärlden har en text i ämnet.