Upsala Nya Tidning har beslutat sig för att under en prövomånad sätta betyg på alla sorter av kultur. Från och med nu kommer även de mer traditionstunga kulturområdena att ges kajor, och inte bara den del av sfären som går under epitetet ”nöje”.
Föga förvånande tycker jag att det är ett bra initiativ. Skiljelinjen mellan det ”fina”, som inte går att betygsätta, och det ”fula”, som kan betygsättas, existerar inte längre, om den någonsin egentligen gjort det. UNT:s kulturchef Lisa Irenius ställer själv frågan – varför anses det helt okej att sätta betyg på Ruben Östlunds film ”De ofrivilliga”, men tabu att göra det när Killinggänget sätter upp en pjäs på Dramaten?
Det går ju att dra andra exempel, som ligger ännu närmare varandra. Att betyg sattes på Tomas Alfredsons film ”Låt den rätte komma in” har väl ingen protesterat mot, men ingen har dristat sig till att sätta plustecken, fyrar eller tärningsprickar på John Ajvide Lindqvists roman ”Låt den rätte komma in”, detta trots att många nog skulle hävda att Alfredsons film smäller högre som konstnärligt verk än Lindqvists bok.
Det främsta argumentet jag själv ser för att sätta betyg även på litteratur, teater och konst är för att det är konsekvent samt att det innebär ett erkännande för de konstformer som redan i dag betygsätts. Jag anser att film, musik och även tv är lika högt stående konstformer som litteratur. Självklart inte alltid, men det kan sägas även inom litteraturen, det finns väldigt många böcker som inte är särskilt högt stående på något endaste sätt, trots att de rent fysiskt existerar i en finkulturell form.
Fördummande, förklenande, förenklande? Nej, varför då?
Jag hoppas att experimentet blir mer än månadslångt.
——
För den delen – är det minnet som spelar mig ett spratt eller är det faktiskt så att UNT redan tidigare, åtminstone runt millennieskiftet, satte betyg på teateruppsättningar? Jag recenserade ju en del där då, främst film och konserter, men även en del uppsättningar av olika slag. Faktum är att det redan under de första sidorna i ”Dannyboy & kärleken” finns en passus där huvudpersonen under sin furiösa fracksprångmarsch genom Uppsala passerar Stadsteatern och minns hur han några kvällar tidigare satt i salongen och gav en studentuppsättning två kajor i betyg. Börjar jag redan där ljuga i min högt stående konstform?
Jag har länge funderat på huruvida de kulturella yttringarnas kvalitet skulle öka på sikt om tidningarna som recenserar dem även presenterade kriterierna för vad som krävs för de olika betygen, likt i skolans värld där forskning visar att eleverna presterar bättre om de vet vad som förväntas av dem för att nå MVG-kajan.
En sorts mål- och resultatstyrd kultur, helt enkelt.
Ligger inte det i tidens anda?
Håller med dig, någon typ av programförklaring kan alltid vara bra.
På kultur- och nöjesredaktionen där jag jobbar när jag inte är föräldraledig har vi ett betygsystem från ett till fem som på intet sätt är jätteavancerat, men där ett betyder ”dålig”, två ”godkänd”, tre ”bra”, fyra ”mycket bra” och fem ”världsklass”. Det har dock hänt att vi har fått samtal från skivbolag som varit upprörda när vi har gett en skiva en trea i betyg, för i deras ögon betyder en trea ”medioker”. De vill ha fyror, annars tycker de inte att de kan använda betygen i marknadsföringssyfte. Men det är ju inte vårt problem…
Intressant drag! Jag har själv funderat på varför vissa yttringar beskrivs på kultursidorna, och vissa på nöjessidorna. Jag förstod aldrig exakt hur gränsen definierades, så det här gillas; ett steg på vägen i mina ögon.
Du minns rätt, UNT satte kajor på teater kring millenieskiftet, när jag själv stod på diverse scener i Uppsala. Om jag minns rätt satte de däremot inte alltid kajor på studentteater, så det är inte som om det rådde nån logisk ordning…
En annan viktig sak att minnas när man diskuterar det här är att det inte är särskilt länge sedan DN började sätta sifferbetyg på filmer.
Ah, skönt att jag inte mindes tokigt!
Nej, det är sant gällande DN, men å andra sidan måste jag säga att deras ängslighet inför att börja betygsätta filmerna de recenserade närmast var rörande.
”Fördummande, förklenande, förenklande” vet jag inte, men att reducera en sådan komplex emotionell och intellektuell upplevelse som bra litteratur till en siffra är, enligt mig, meningslöst.
PS. Så här väl kan invändningen också formuleras: http://www.unt.se/kultur/kulturdebatt/mindre-tycka-mer-tanka-1126264.aspx
Men då är vi ju tillbaka i diskussionen du och jag har haft här i spalterna tidigare, nämligen den att jag anser att konstarter som film och tv kan vara lika komplexa som litteratur, och därför förtjänar de alla att behandlas på samma sätt. Och tycker man att siffror fungerar för de tidigare, vilket jag gör, bör de också fungera för den senare.
Precis, det är vådan av att känna varandra i decennier. Jag är ju inte så mycket för betyg i största allmänhet och direkt skeptisk när det kommer till kultur i synnerhet. Och särskilt då litteratur. But what else is new?