Vi var på Debutbaren i går kväll. Åtminstone för tredje året i rad trodde arrangörerna på sol men det slutade med regn, rusk och drömmar om inomhusarrangemang. Att programmet lagts så att de ovanligt många publikdragarna till den ovanligt stora publiken alla låg i akt två – efter klezmer light-orkesterns hålligång i pausen – var en fin tanke eftersom syftet väl var att locka publiken att stanna hela kvällen, men lagom till att Daniel Sjölin kallade massorna åter övergick duggandet i regnskur och de flesta parkerade sig under taket vid sidan om scenen där man endast hörde spridda ord från de läsandes munnar, och inte en enda av frågorna som ställdes. Resultat – folk började mingla istället. Väldigt trevligt i och för sig, men kanske inte huvudsyftet för kvällen.
Någon gång drömde jag mig bort och försökte minnas mitt eget framträdande för två år sedan. Men hur jag än försökte kunde jag inte minnas vilket stycke jag läste. Det bör ha varit någonstans i början men inte från de tre första kapitlen eftersom jag borde ha velat läsa någonting där båda huvudpersonerna är med, men jag kan för mitt liv inte minnas. Det enda jag minns är att det blåste som fasiken och att jag frös, att jag var först av alla att läsa, att jag hade min gröna Carhartt-jacka och att någon av dem som skulle ha varit med, det kan ha varit Andrzej Tichy, hade hamnat på fel tåg någonstans i Östergötland och aldrig tog sig fram till Stockholm. I övrigt är det blankt. Jag bör väl ha varit nervös, men jag minns det inte.
Roligaste inslaget i går: Den trevlige unge man som vågade sig fram till vårt lilla muntra sällskap och sa att han kände igen Gunnar och mig och hade läst våra böcker. Därefter vände han sig till Gunnar och sa jag tyckte så fantastiskt mycket om din första bok. Så riktade han blicken mot mig och jag tänkte att yes nu är det berömdags och han sa jag brukar läsa din blogg.
Haha, varje gång jag stöter på dig i verkliga livet, som igår typ, tänker jag att ”hej, honom känner jag ju” sen inser jag lika snabbt att ”hej, det gör jag inte alls, jag läser honom på nätet, bara”. 🙂
Men du skulle ju så klart ha kommit fram och sagt hej ändå…
Jag grämde mig över att jag glömde berömma din första bok, jag blev nog nervös. Men jag såg ju i fram emot din andra bok.
Din första bok har inspirerat mig och gett mig tröst i början av den nya perioden i mitt liv, när vänner jag tyckte så mycket om lämnade mig med några klyschor och tog med sina anledningar.
Den livsglädje som trots allt finns i din bok har inspirerat mig både som människa och som person, om det går att ha en bok som förebild så är din en sådan.
Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst och det här är nog inte något man bara säger till en författare på en Debutbar, det är svårt att säga sådana saker när författare inte är ens vän. Många verkar ju tro att man känner en författare när man har läst böckerna och sådan är inte jag.
Därför fick jag nog en blackout och glömde berömma din bok eftersom det skulle bli alldeles för privat och känslosamt om jag satte igång. Och så skulle en trevlig kväll inte sluta. 🙂
Åh, satt jag inte på chefsstolen på jobbet i dag och således måste visa mig hård och tuff skulle jag börja lipa av rörelse tror jag. Stort tack för de snälla orden.
Det är sant, om jag vore lite mindre ”blyg” skulle jag såklart gjort det. Så du var där med Gunnar, läser hans andra bok just nu, men skulle nog inte känt igen honom.
Efter instruktionen om språkvård vågar man väl knappt skriva här, men i alla fall…
Det var nästan synd att den trevlige unge mannen skrev sin kommentar, för det där med bloggen var väldigt komiskt.
Shit, jag hade nästan glömt den där förmanande språkvårdskommentaren som jag la in när jag snickrade ihop sajten förra året. Med tanke på hur jag själv behandlar subjekt och predikat i mina inlägg ibland borde kanske texten modifieras en smula…