I går kväll när jag åkte hemåt med tunnelbanan efter ett par öl på en releasefest jag kom så sent till att jag inte ens vet vilken bok det var för så tänkte jag på tomrummet. Nej, inte tomrummet i tillvaron som jag känner ibland, åtminstone inte främst, utan tomrummet på tunnelbanan.
Vi är ju lite krångliga i Sverige ibland. Även om vårt samhälle är ett under av effektivitet så tänker jag ofta på hur Londons tunnelbanas varningsfras mind the gap i Stockholm har motsvarigheten tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av. Det känns så tråkigt, så onödigt, så korrekt. Jag skulle vilja stå vid dörrarna, vänta den där lilla evigheten det tar från att tåget stannat tills dörrarna öppnas, och höra den automatiska kvinnorösten säga tänk på tomheten. Nej, det är inte den mest direkta översättningen, men det är den bästa. Tänk på tomheten. Okej, skulle jag tänka, okej nu tänker jag på tomheten och därefter skulle dörrarna öppnas och jag skulle falla ner i avståndet mellan vagn och plattform.
——
Så läser jag den utmärkta Uppsalabloggen 100 procent kommersiellt gångbart, funderar på det här med efternamnens betydelse men fastnar snart i minnesjunkietankar om ungdomens förlovade stad istället. Hm, det var länge sedan jag var i Uppsala. Oh well, det är ju Valborg snart.