Det går rätt ofta att kräkas på kvällstidningarnas sätt att skildra världen, det erkänner jag gärna. Men ibland gör de faktiskt fantastiska saker som nästan ingen annan skulle göra. Som när Expressen låter Johan Orrenius och Robban Andersson åka upp till Sandviken för att skildra hur bandyn blir ortens livlina när industrivarslen ligger som ett tungt ok över bygden, och trycker ett 14 000 tecken långt reportage i sportbilagan. Det är en närmast ofattbar längd för en dagstidning år 2008.
Bra blev det också, oavsett om hjärtat klappar för Saik eller inte.
En annan sak jag gillar är kvällisarnas giv att delvis börja ta nöjesmaterialet på allvar igen och göra bilagor på helgerna, bilagor där man faktiskt tillåter riktig läsning fjärran chocker, storbråk och röstkaos. För några veckor sedan ägnade Markus Larsson ett helt uppslag åt Dennis Lehane i Aftonbladet en lördag – och då främst åt Lehanes litteratur, inte filmatiseringarna av dem. När man ser sådant börjar man faktiskt tro på mänskligheten igen.
Men säg den dag jag är helt nöjd. Varför i hela fridens namn väljer Aftonbladet i sin nya reklamkampanj i tunnelbanan – när man pushar för sin nya helgbilagetreklöver – att fronta med Aftonbladets förstasida från tisdag den 9 december?
Nej, det går inte riktigt att utläsa från mitt foto. Ni får helt enkelt tro mig när jag säger att det syns tydligt när man står och väntar på gröna linjen.