Det finns en berättelse i någon av Stephen Kings novellsamlingar från 80-talet som handlar om en kvinna besatt av genvägar. Jag minns inte omständigheterna men hon kör omkring i bil i de djupa skogarna i Maine och försöker hitta kortare och kortare vägar till sina resmål. Hon mäter och har sig och genvägarna blir snart viktigare än resan i sig, hon blir manisk, tänker inte på något annat och upptäcker en dag till sin förvåning att hon enligt bilens kilometermätare lyckats nå en destination på ett avstånd kortare än fågelvägen. Hon börjar därefter se konstiga djur i skogarna under sina resor, mystiska väsen som inte hör vår värld till, och till sist försvinner hon för att aldrig återses.
Jag börjar frukta att jag drabbats av något liknande. Den första veckan med min stegräknare var det alltid runt 3200 steg till jobbet. Så hände något. En morgon upptäckte jag att jag bara tagit 2900 steg, några dagar senare 2600, så 2500 och i morse upp till 2700. Det känns fortfarande som att jag går Drottninggatan söderut, och jag vet att längden borde vara konstant – det är 2950 meter enligt Google Earth – men vem är jag att utröna om typerna jag promenerar bredvid hör till denna värld? Vart är det jag hamnar? Vilken dimension vandrar jag i? I morse gick en ovanligt kortväxt typ med grön jacka och mystiskt utseende vid min sida strax söder om riksdagshuset, likt mig själv på väg in i Gamla Stan, in i de skumma gränderna. Var det en alv? Ett rå? Leif Pagrotsky?
Den här stegräknaren blir min död.