En gång i tiden ägnade jag mycket kraft i den här spalten åt att vara arg på den svartvita nedladdningsdebatten i svallvågorna av Pirate Bay-rättegången och införandet av FRA-lagen. Jag vet inte varför, kanske var det bebisbestyren som kom emellan, men jag har legat av mig, läst i tysthet, retweetat någon gång ibland, varit lat och säkert ibland feg.
En som inte är det är dock Kjell Häglund. Hans svavelosande krönika hos M3 i dag får mig att känna mig både stridslysten och uppgiven inför det idiotsamhälle vi på så många sätt bara tyst tillåter skapas.
Jag lovar personlig bättring i fortsättningen.