Det slår mig ibland hur internationellt barns inmundigande av film blir när de släpps lösa på Youtube. Tage är helt ointresserad av vilket språk som talas, han kollar gärna avsnitt av sina favoritserier på engelska, spanska, serbiska och koreanska. Och eftersom så lite av det som ligger på Youtube är svenskdubbat, blir det nästan bara utländska klipp han ser.
Det här leder i förlängningen till att han ser mycket som officiellt inte ”finns” i den svenska barnkulturen, det vill säga det visas inte på någon av de svenskspråkiga barn-tv-kanalerna, säljs inte som dvd-filmer och finns inte att tillgå på svenska hyllor som leksaker, vilket för övrigt fick konsekvenser i julas då Johanna beställde så kallade swiggle tracks med Pocoyo på Amazon som med extra spår och tullavgifter kostade en smärre förmögenhet.
Tages favorit i nuläget är just nämnda Pocoyo, en spanskspråkig serie där den nyfikne pojken Pocoyo springer runt tillsammans med elefanten Elly och ankan Pato i jakt på nya upptåg. Youtubeklippen är i regel på spanska men det finns även klipp på engelska, där Stephen Fry för övrigt gör berättarrösten.
En annan favorit är Fireman Sam, en walesisk brandman i den fiktiva staden Pontypandy, som faktiskt har förekommit i några svenska dvd-volymer på svenska i början av 00-talet, men de verkar i princip omöjliga att få tag på i dag.
En tredje är en koreansk serie som jag av förklarliga skäl inte ens vet vad den heter (och därför inte ens kan söka fram själv just nu), jag har lite svårt att se vad det står på titelskyltarna och höra vad de säger. Men det är superhjältar inblandade och de kör ofta över en bro med en gul buss, har jag för mig. Eller så ser Tage samma avsnitt om och om igen.
Visst ser han en del på svenska också, men det är främst när han kollar på vår tv, som Bolibompa på morgnarna, eller Fåret Shaun eller Lilla prinsessan på Netflix om kvällarna. Fåret Shaun ser han helst tillsammans med sin morfar, det är oklart vem av dem som skrattar mest.
Eller jo, det är hans morfar.
Men hur som helst. Det här att vi vuxna i det fragmentariserade medielandskapet tappar våra lägereldsupplevelser, det gäller även våra barn. Ingen på Tages dagis fattar vad han pratar om när han vill diskutera Pocoyo.
Damn you Youtube.
Kan det vara Tayo the Little Bus? Vet inte om den innehåller superhjältar, men de studsande bussarna flimrar förbi rätt ofta när Leon (snart 2) styr Youtube.
Och Pocoyo (så bra med Frys berättande) är även här en favorit. Tillsammans med samtliga klipp med sången The wheels on the bus, och ett ivrigt frossande i all unboxing av leksaker från Bilar-filmerna. Med mycket mera.
Så en viss plats vid lägerelden finns det nog, även för våra allra minsta. Vad jag förvånas över är hur väl Youtube väljer vilka klipp som föreslås. Aldrig (efter månaders tittande) har det dykt upp annat än olika former av barntv, eller snarare klipp med barn som målgrupp. (Det enda som vi behövt se upp med å L:s vägnar var reklamen, som vi nu filtrerar bort istället.)
Haha, nej, det är inte Tayo, den här är rätt actionfylld och fartig. Jag vet i ärlighetens namn inte ens om den är koreansk, den kan vara japansk också, vet inte varför jag fick för mig att det var koreanskt ursprung (där avslöjade jag även mina gravt grunda kunskaper i de japanska och koreanska språken…).
Unboxingfilmerna är verkligen bisarra! De monotona rösterna på alla killarna som unboxar! Verkligen en subgenre som borde utforskas mer. (Säger killen som går igång på unboxingfilmer av Appleprylar).
Ja, Youtube är verkligen otroligt vasst när det gäller vad som är relaterat. Reklamklippen är ju svåra att undvika (swiggle tracks-köpet jag skriver om i inlägget är ett resultat av sådan sittning), men i övrigt är det nästan alltid felfritt.
Bra skrivet, bra tänkt. Ska bli intressant att se morgondagens populärkulturella referenser och vilka nya subgrupper ungdomar som kommer bildas!