I min nymornade och totalt opåkallade strävan att dokumentera en helt vanlig lördag i mitt liv har vi nu kommit till frukostbestyren, som skedde vid cirka klockan 13 (hey, det är ju ändå lördag!) med läsning om 50-årsjubilaren EU (grattis grattis, jag höll på dig redan 1994 bara så du vet) och lyssning på ett väldigt schlagertungt Tracks. Under lyssningen till Kaj Kindvalls trygga och minnestunga röst börjar jag fundera över vilka meningslösa men ändå viktiga incidenter jag håller som mina största personliga framgångar genom livet – alltså inte såna där riktiga som att jag faktiskt lyckades bli precis det jag hoppades som 17-åring, det vill säga författare och journalist med rätt behaglig livssituation även om jag har en tendens att gnälla ofantligt ibland – utan mer såna där obetydliga saker som man aldrig hade kunnat drömma om när man var liten, som att Kaj Kindvall skulle komma att prata om mig i sitt program och att … ja att jag skulle komma att träffa och lära känna en hel hög kända människor på ett sätt som inte ens går att föreställa sig när man växer upp i en ytterst bruksbetyngd Sandvikentillvaro. Hm, det ligger nog ett blogginlägg och skvalpar i de här tankarna men oj nu kom jag visst från ämnet.
Hur som helst, nu spelar de plats tre på Tracks och jag antar att The Ark ligger etta om några minuter. Hm, oj nu hör jag att The Ark ligger tvåa med sin gamla singel Absolutely no decorum, kan det betyda att … kan det betyda att de … nooo! … det kan betyda att The worrying kind går in som veckans raket på första plats och det innebär att de gör det som Pet Shop Boys genom Tracks 23-åriga historia nästan varit helt ensamma om, det vill säga placerar sig på första och andra plats på listan vilket PSB gjorde 1987 med It’s a sin och What have I done to deserve this. Ja visst är det så. Varför får jag aldrig vara glad… Men PSB gjorde det två veckor i rad (låtarna bytte plats andra veckan), så jag hoppas att Absolutely no decorum trillar neråt om en vecka för jag vill inte att mina älskade djuraffärspojkars insats späds ut mer.
Ibland känner jag att jag lever i en konstig bubbla.
Hur som helst – jag är medveten om att min ost ser rätt ynklig ut på bilden men jag orkade inte gå och handla ny innan jag skulle äta. Nu ska jag lägga mig och läsa Helene Turstens nya deckare En man med litet ansikte, ska intervjua henne till veckan.
I’ll be back, vare sig ni vill eller inte.