Hultsfred (Götaland)

Att göra debut på Hultsfredsfestivalen vid trettiotvå års ålder kan te sig lite märkligt. Men när jag efter en dryg timme på plats i går eftermiddag på min vän Lisas fråga var fan ligger den där jäkla rookie-scenen nu då? kan svara den ligger ju där borta, vid vattnet nedanför Hawaiiscenen, så känns det ändå som att jag är med i matchen. Särskilt med tanke på att hon har fjorton Hultanbesök i kroppen.

Jag har aldrig varit en festivalmänniska. Det bottnar nog i att jag om jag tvingas välja hellre lyssnar på musik på skiva än ser den live, jag har aldrig varit en konsertmänniska. Dock har jag varit på Roskilde en gång, 1995 var året och jag minns att min kompis Martin lyckades smeta in ett nästan helt paket smör, ja en bytta alltså och inte ett tiograms Lätt & lagom, i sitt hår när han sov en natt och misstog livsmedelspåsen för sin kudde. Och att jag på väg hem till … oj nu höll jag på att skriva hotellet men det var andra tider då så det var så klart tältet, en tidig morgon som vanligt tog den gigantiska dödskallevimpeln som vajade i närheten som riktmärke för att hitta vår lilla utmätta plats på det gigantiska campingområdet men när jag kom fram hittade jag inte vårt tält. Istället för att fundera över om det möjligen fanns flera dödskallar i området kom jag till slutsatsen att fan, jag har förflyttats i tiden, det är 1996. Så stod jag där och funderade över hur mitt liv såg ut, var jag fortfarande tillsammans med min flickvän, undrade de månne vart jag varit det här året som förflutit och hur påverkade det här mina kommande universitetsstudier? Till sist kom dock min andre reskamrat Staffan och vinglade och undrade varför jag stod där och häckade när vi bodde femhundra meter längre bort.

Något liknande hände inte i går. Att dimpa ner i ett rätt avslaget rockparty på den tredje dagen kändes lite som att inkräkta så jag gick omkring rätt mycket själv, hängde med de bekanta jag sprang på och drack några spridda öl i takt med att molnen tätnade ovan oss. De första dropparna föll vid sextiden under Säkerts helt makalöst vackra spelning och Lisa sa är det okej om jag gråter lite och även jag som aldrig rörs till tårar kände rysningarna i kroppen. Så bockades akterna av en efter en – lite Manic Street Preachers med Nina Persson där, lite Fibes Oh Fibes här och en smula Shout Out Louds, The Ark, Turbonegro och till och med Evanescence där och jag är inte så säker på att någonting egentligen fastnade, jag vandrade runt på området, åt en Smålandsrulle, drack en öl, lite kaffe, sprang på några gamla uppsalabekanta, dansade till och med lite på backstageområdet och så var det slutligen dags för Pet Shop Boys.

Jag må ha älskat Pet Shop Boys i ungefär tjugo år på ett nästintill osunt sätt men att boka dem för att vara avslutningsakt på hela Hultsfredsfestivalen på stora scenen år 2007 är inte särskilt fingertoppskänsligt och på något sätt symptomatiskt för den fiaskobetonade Hultsfredsfestival som årets upplaga redan i torsdags stämplades som i kvällisarna. Pet Shop Boys har aldrig varit ett publikband som alla går igång på på det sätt som till exempel Depeche Mode skulle kunna leverera trots att deras låtkataloger är av likartad kaliber och Pet Shop Boys varit mer konstant verksamma under det senaste decenniet. När klockan är fem i ett är det pinsamt lite folk framför scenen och även om mainstreampubliken fyller på efter att Evanescencekonserten tagit slut borta på Pampas är det uppenbart att det är rätt glest även om jag som sagt aldrig varit här förut. När så himlen öppnar alla tänkbara portar en bit in i konserten och regnet fullkomligt forsar ner över oss står bara de tappra kvar och när crescendot kommer med det obligatoriska avslutningsnumret ”Go west” står jag nästan framme vid kravallstaketen utan att behöva nudda någon annan genomblöt människa.

När klockan är halv tre är det hela över. På vägen tillbaka till backstageområdet springer jag på en euforisk bekant som undrar varför jag inte verkar mer upprymd, jag har ju ändå just sett mitt favoritband göra en fantastisk spelning och borde väl hoppa i varje lerpöl vi passerar. Men faktum är att det jag känner mest är lättnad, lättnad över att min åttonde PSB-konsert på svensk mark sedan starten i Globen i maj 1991 faktiskt blev riktigt bra, att jag åtminstone spontant skulle räkna den till topp tre och att Neil Tennant faktiskt såg ut att vara på hugget.

Lättnad. Vilken härlig festivalsummering.

——

Resan söderut fortsätter. Vi ses i England.