Vad skriver man när världen är galen? Eller rättare sagt när en man beter sig så galet att hela världen dras med i vansinnet. Jag vet inte, allt blir så futtigt, och jag inser hur lite jag egentligen vetat om Ukraina och dess folk, och hur naiv jag – och många med mig gissar jag – antagligen varit.
Försökte ge uttryck för det på något sätt i veckans krönika i Västerbottens-Kuriren. Det var svårt, kändes futtigt som sagt, men framåt eftermiddagen kom i alla fall ett varmt ord från en läsare som mejlat redaktionen uppskattning och som vidarebefordrat till mig. Fint, men samtidigt ännu ett utslag för en sorts futtighet – här går jag och ruvar mig för hur en text ska tas emot, samtidigt som hundratusentals hukar i skyddsrum när bomber faller över Ukraina.
Vi kollar Lilla Aktuellt slaviskt varje kväll (vilket arbete de gör!), det finns en stor oro hos barnen och visst försöker man dämpa oron, men samtidigt vill jag ju inte ljuga och jag är långtifrån säker på att det här kommer att sluta särskilt väl. Och hur ser vår region ut om sex år, när Tage blir myndig och värnpliktig? Och om nio, när det är Ejdas tur? Det vill jag faktiskt inte ens tänka på.