Hjärta, smärta och det däremellan

Mina lediga dagar präglas ofta av dåligt samvete. Dåligt samvete för att jag inte skriver. Jag har ju för fan en helt oplanerad dag, ett totalt vitt schema, vad stoppar mig från att skapa storverk? Ingenfuckingting. Jag borde skalda. Skapa. Kreera. Göra något.

Istället mejlar jag. Laddar ner en ny beta av mitt chattprogram. Chattar lite med iPet. Äter en sen frukost, drömmer om rödbetssallad på mackan men orkar inte gå till affären. Fortsätter irritera mig på att jag inte fått någon kulturdel av SvD. Läser om högkulturen i DN istället, och imponeras över hur Martina Lowdén, vars tegelsten Allt recenseras både här och där i dag, lyckas återge Ewa Beckmans frågor från Debutbaren på Kulturhuset i tisdags med sådan exakthet trots att det såg ut som att hon bara antecknade sporadiskt under evenemanget, själv använder jag alltid bandspelare när jag gör mina intervjuer nu för tiden och har totalt tappat förmågan att anteckna begripligt och snabbt, fast det säger väl mer om mig än om henne antar jag. Åker till naprapaten eftersom det verkar som att den värk jag haft i bröstet den senaste veckan (och som höll på att få vår företagshälsovård att komma och hämta mig i ambulans när jag ringde i onsdags morse och sa att det gjorde ont i hjärttrakten och dessutom smärtade i vänsterarmen – men som den lågmälda person jag är tog jag istället bussen – och EKG:t och blodtrycket var finfint by the way, så jag håller inte på att stryka med, oj vilken lång parentes) troligen beror på att jag haft ont i en punkt i ryggen, bredvid vänstra skulderbladet. Tydligen så kan smärtan fortplanta sig runt bröstkorgen längs revbenen och skapa en inflammation på framsidan som växer och växer tills det känns som att hjärtat ska brista trots att det dunkar som vanligt där under. Kroppen är ett konstigt organ, no doubt. Så nu är jag mörbultad och förhoppningsvis på bättringsvägen. Anyways – jag kom ifrån ämnet:

Samvetet var det. Lutheranen där inne som säger att jag måste skapa när jag är ledig. Inte slöa. Inte ligga i sängen med Powerbooken i famnen, som jag gör nu. Och om jag nu ändå måste göra det, så ska jag åtminstone ha Worddokumentet uppe, och inte sitta och skriva den här meningslösa bloggtexten utan skapa skapa skapa. Men det gör jag inte. Tänkte bara berätta det.