Vi är hemma nu, kryssar mellan flyttlådor och matning var tredje timme. Hjärnan blir som sirap. I morse skulle Johanna gå och hämta ett nytt lakan till Tage efter att han … ja, låtit naturen ha sin gång. När hon återkom till sovrummet hade hon inte bara lakanet, utan även en schampoflaska i sin hand. ”Vad ska du med den till?” frågade jag. Hon stirrade på den ett tag. ”Jag minns inte ens att jag plockat upp den.”
3 reaktioner till “Hemma #1”
Kommentarer är stängda.
Kom ihåg att high fivea varje gång någon säger ”ta vara på den här tiden; den är den bästa!” Och kräv ekonomisk kompensation för psykiskt lidande av varje person som säger det…
Men ni är ju TVÅ! Jag har varit helt ensam med min nästan fyraåring hela tiden. Varav nästan helt ensam med min prematurbebis som är vuxen idag. Plus att ni båda har passerat trettio:)
Låt sirapshjärnorna vila i omgångar så var det problemet lätt löst!
Heja Tage!
Hakar på Jenny: Men ni har ju bara EN unge att ta hand om! Just kidding. Sirapshjärnan är nog där oavsett hur barn/förälderration ser ut den första tiden. Det kommer att gå fint, och vips så kan Tage gå/springa/prata/läsa Proust/dricka folköl. Det är faktiskt otäckt hur fort tiden går. Go, go, go fina familjen!