Ofta när man åker upp till Vittangi och Kirunatrakten känns det som att komma till världens ände. Nordligaste Sverige är väldigt glest befolkat och man får ofta åka ett flertal mil för att ta sig mellan de samhällen som finns. Kiruna kommun har en befolkningstäthet på 1,2 personer per kvadratkilometer, medan Sverige som helhet ligger på 21 personer/kvadratkilometer. Än värre (eller bättre om man ogillar folksamlingar) är det i något sydligare Lapplandskommuner som Arjeplog och Jokkmokk
ttttTTTTTTTTT AAAAAAAAAGGGGGEEEEEEEEEEEEEEEE
DDDDDD AAAAAAAAWAA N MNNNNNBBBBG IIIIIII IFFFFEEEEEEE CCCCCCC LLLLLLLLLLL
(mellanspel av Tage som klev upp i famnen och ville skriva lite)
där befolkningstätheten ligger på mindre än 0,3 personer/kvadratkilometer.
Men hur som helst. Resan till Tromsö i helgen vidgade perspektiven en aning. För när Sverige tar slut, finns ju hur mycket som helst kvar av nordligaste Skandinavien. Norge och även Finland sträcker sig en rejäl bit längre upp än Sverige, och det är långtifrån ödemark dessutom. Tromsö, beläget ett tiotal mil norr om Treriksröst som utgör Sveriges nordligaste punkt, har 60 000 invånare. Och städer som Alta, Hammerfest och Kirkenes ligger ännu nordligare till i Norge.
Att vara medveten om att det inte är nödvändigt att ständigt rikta blicken söderut när man är här uppe känns på något sätt befriande. Det finns liv åt andra hållet också.
Men visst, Stockholm-Vittangi är en rejäl resa. Flyger man samma sträcka åt andra hållet hamnar man i trakterna av Wien. Och det känns ju en aning mer … kontinentalt.