Egentligen är det rätt vansinnigt att jag försöker skriva boken på morgnarna innan jag går till jobbet. Men eftersom jag oftast jobbar 10-19 är det det enklaste. Och jag är visserligen inte särskilt morgontrött, jag går upp när klockan ringer och har aldrig klarat att snooza för det slutar bara med att jag ligger på helspänn och väntar på nästa gång alarmet ska ljuda, men ändå, det känns ofta rejält bakvänt.
Jag vet inte hur jag ska förklara mig egentligen men kanske är det så att de tankar jag försöker få in i boken inte hör morgonen till. De har inget med te, kaffe, gröt, smörgås, tomat, avocados och vitaminpiller att göra. De tankar som hör boken till är ångestfyllda eftermiddagar, den tid på dygnet då klockan står still och man inte riktigt vet om dagen är på väg att ta slut och kvällen på väg att börja. De timmar när man inte får något vettigt gjort och vet att man egentligen vill vara någon helt annanstans än där man är. Den tid då man tänker på de saker man inte vill tänka på för att man inte har något bättre för sig. Men den tiden är jag inte ledig.
Kanske borde jag skriva på kvällen. Men jag vill göra annat då, känna mig ledig, känna att jag har ett liv och att det inte finns i textdokumentet. Någon tid behövs ju också för att skaffa den erfarenhet jag vill skildra i boken.
Hur som helst. Tiden är aldrig rätt känns det som. Det har den väl aldrig varit. Men faktum är att jag skriver bäst mellan ja låt oss säga klockan tre och halv sex på eftermiddagen och då är jag aldrig ledig och det stör mig.
Men så länge tar jag det jag har.
På tal om absolut ingenting annat såg jag om Elizabeth i går kväll. Hur det kom sig att Cate Blanchett snuvades på en Oscar till förmån för Gwyneth Paltrow i 1998 års andra elizabethanska film Shakespeare in love är en gåta. Men inget ont om Gwyneth, jag har ju till och med baserat ett inlägg på henne för guds skull.