Satte mig på fiket Grey dog på Carmine Street nere i Greenwich Village på förmiddagen, ville känna mig urban och NYC:ig när jag pillade på romanen en stund. Tog tunnelbanan dit tillsammans med Josefine, som återkom från sina äventyr i Södern sent i går kväll och nu skulle till jobbet på Killer Films.
Alltså, ibland luktar det så otroligt mycket gräs här, sa hon när vi gick nerför trapporna. Vadå, finns det en gräsmatta härinne, hann jag tänka och nästan säga innan jag insåg hur svensk jag var och istället världsvant konstaterade ja, verkligen.
Ska man vara petig så var det faktiskt tvärtom. Du hann snarare helt och hållet säga vad du tänkte, och sen tänkte du världsvant ”ja verkligen”.
Tomato, tomato.
Eh, det där funkar bättre när man säger det.
jag har hela tiden älskat lou reeds ”perfect day” och för mig har den handlat om en helt vanlig gördig dag med picknick och någon man älskar. sen var det någon som berättade för mig att låten handlade om kokain. då känner man sig en blandning av skamsen, världsovan och svennig. fast jag på ett gött sätt då antar jag. 🙂
Jag tycker det känns väldigt fint att vara blågult naiv ibland, så all heder åt dig!