GI-dagboken – del ett

En sund kropp i en sund själ har alltid varit min livsdevis och eftersom det rosenskimrande falnat på kinderna på senare år fanns bara en lösning. I fredags, efter ett dygns respit, dansades det nya året in med igångsättandet av en stenhård GI-diet.

Mina intryck så här långt: Jodå, helt okej. Men Ola Lauritzons ständiga försäkran om att man aldrig känner sig hungrig – inte ens under de första dagarna när socker- och kolhydratlivet som vi känner det dör en plötslig och högst oväntad död – nja pyttsan, jag har gått runt med ett hål i magen sedan fredag lunch trots att jag ändå ätit rätt mycket. I går när Johanna stökade runt och i förbifarten sade jag tvättade badrumsmattorna också utbrast jag indignerat vad?! eftersom jag tyckte att hon sade jag tog mig en rejäl stödmacka.

I dag känner jag mig dock inte lika … tja, jag antar att ordet är tom. Det kan i och för sig ha att göra med att jag som lördagssnacks tryckte i mig ett helt blomkålshuvud toppat med hummusdipp, men jag väljer att se det som att kroppen börjar vänja sig och att horisonten kan skönjas. Det mentala livet blir så mycket enklare då.