I kabinen, strax avfärd mot Stockholm. I incheckningskön stod en pappa med sina två barn före mig, dottern i treårsåldern sjöng fingersången nonstop på engelska så sött att kvinnan som skötte incheckningen fick en tår i ögat, och mitt eget hjärta värkte av längtan efter barnen.
Jag tycker ju att det är skönt att komma iväg ett par dagar, jag gör verkligen det. Men aldrig känner jag samtidigt så starkt hur viktiga de är för mig som när jag lämnar dem bakom, hur ofullständig jag numera är utan dem.
Så hamnar jag snett framför ett barn på knappa två i planet, hon skriker lungorna ur sig i sin mammas famn och kränger från sida till sida, totalt omedgörlig inför färden framför oss.
Och då känns den tillfälliga barnlösheten för en stund mer hanterbar.