Om allt går rätt här i världen – peppar peppar ta i trä – så får vi åka hem i morgon. Utskriven blir han inte förrän han vuxit till sig lite mer, men han överförs till hemsjukvården och blir kontrollerad ett par gånger per vecka av sjuksköterska istället. Han har gått upp i vikt både i går och i dag, förhoppningsvis håller det i sig.
Det vore ofantligt skönt. Inget ont om Danderyds sjukhus, men det är inte ett ställe man vill bo på. Och då har jag ändå varit ner till stan varje dag den här veckan i olika utsträckning för att fixa med flytten och därmed fått andas lite. Johanna har inte varit utomhus sedan i eftermiddags på tisdagen förra veckan, hennes längsta promenad var när hon gick ner till Pressbyrån i entrén på egen hand i måndags kväll. Hur instängt det måste kännas kan jag knappt föreställa mig.
Jag vill ha lite vanlig vardag i den nya tillvaron. Få bygga ett hem i den nya lägenheten. Bli en östermalmare. Okej det sista var ett skämt även om det är en realitet.
Peppar peppar ta i trä som sagt.
——
Och just det ja – kolla gärna in Johannas inlägg på Bokhora där hon presenterar Tages första steg mot att bli en av de aderton.
Oj vad jag känner igen mig i den där längtan efter en vardag i det nya livet. Och då behövde vi inte stanna mer än de ”normala” två dygnen. Håller tummarna för att er vardag väntar precis bara runt hörnet!
Tage kommer bli en utomordentligt fräsig Östermalmare. Bara han slipper färgglada strumpor.
Känner verkligen igen det där med instängdheten. Har två barn som båda är födda i v36 och man klättrade verkligen på väggarna. Särskilt med mitt andra för då hade jag varit inlagd på sjukhuset i två veckor innan hon föddes pga havandeskapsförgiftning. Och så hela den där biten med kuvöser, sondmatning, vägning före och efter vartenda amningstillfälle och pumpning hit och dit. Ibland kändes det som att det var mer sjukhusets barn än mitt. Förstår att ni tycker det är skönt att vara hemma. Ta vara på tiden nu. Den går fort.