Jag skulle nog främst kategorisera den här lilla delen av internet som en författare som bloggar-blogg, mer än en författarblogg. Jag är till och med ambivalent inför att kalla mig själv författare, men låt gå då, för formens skull. Tanken var från början att det här skulle vara en blogg där jag skrev om mitt skrivande, en morot/piska för att få fart på författandet, jag skulle tvinga mig själv till stordåd under offentlighetens obarmhärtiga lampa, utan möjlighet till flykt.
Men det är ju så med offentlighet – man vänjer sig, tappar respekten, sparkar den rakt på pungen till ljudet av sitt eget hånskratt. Således har det som från början var tänkt att vara ett sommarprojekt på tre månader nu löpt över tre år.
Min roman nummer två och bygget under Hallandsåsen – Sveriges långsammaste projekt.
Och med långsamheten har också kommit en urvattning av de antal inlägg jag tycker mig kunna få ur mig som handlar om just skrivandet.
När jag startade den här sajten i början av 2005, några månader innan den första romanen skulle komma ut och ett drygt år innan bloggen föddes, möttes jag av en del skepsis. Varför skulle en författare finnas på nätet? Var det inte lite billigt att marknadsföra sig så ogenerat? Jag fick från ett par håll höra att jag åtminstone borde lägga ut några negativa recensionsklipp, detta för att undgå att framstå som självgod.
En hel del har hunnit förändras sedan dess. Förlagsbranschen är en annan, marknadstänkandet ett annat, författarens roll i det offentliga en annan. På gott och ont, bör väl tilläggas.
Och bloggar, det gör vi. Jajemensan, hand i hand.
——
Veckans tidigare inlägg om författarbloggar finns här och här.
Lite OT men blir det långfilm av Dannyboy?
Optionen är såld sedan en tid, och det har rört på sig lite under våren, men det återstår en del innan jag vågar tro på att det verkligen blir av. Men förhoppningsvis så, peppar peppar, ta i trä.
Yeah! Gu va fränt! Det vore ju ascoolt! Glöm inte bort att bjuda mig på premiären bara… haha