Nej, jag kommer aldrig att flytta till Gästrikland igen. Men det är ändå intressant hur känslan i kroppen förändrats de senaste åren när jag promenerar genom Sandviken. Hur eventuella framsteg och tillbakasteg i stadens utveckling intresserar mig, glädjer mig och gör mig nedstämd. Hur jag verkligen kan tycka att det är vackert att promenera längs med kanalen, och hur det gör mig munter att se att det faktiskt finns ett folkliv på gågatan en lördagsförmiddag, och att folk sitter på caféer och fikar, att alla butikerna inte har slagit igen, att en del nya till och med har öppnat, även om centrumet väl troligen har glesnat sedan jag var liten, det är svårt att minnas exakt.
Javisst är det roligt med folk, men går vi här i morgon lär vi inte se en enda käft, konstaterar mamma när vi passerar Krysset, platsen där de två gågatorna möts. Nej, som söndagsstad har väl Sandviken en bit kvar.