För en knapp månad sedan fick jag ett brev med posten från Marcus Birro med två av hans böcker, Flyktsoda och Du är Christer Pettersson du också. För att göra en lite längre historia en smula kortare så kan jag säga att jag i somras omedvetet råkade formulera mig lite klantigt angående en diktsamling han skrivit, Skjut dom som älskar, vilket några månader senare ledde fram till det här blogginlägget om min fortsatta titelproblematik, vilket gav att vi genomförde ett författarutbyte. Nu har jag, trots att jag skrev i det inlägget att jag genast skulle kasta mig över den, äntligen läst ut Flyktsoda. Och efter att ha sett Birro prata om sitt kulturmanifest i gårdagskvällens Argument i SVT tänkte jag att det var hög tid att jag skriver något om boken.
Flyktsoda är på vissa sätt en av de mörkare böcker jag läst. Det är en berättelse om en man som sjunker allt djupare ner i alkoholism. Det är också en historia om hur man inser och förlikar sig med att vara en medelmåtta, att inte vara ämnad för de stordåd man inbillade sig i ungdomen.
Det finns verkligen inget ljus i den halvmisslyckade och allt mer nerdekade och sparkade Stadsteaterskådisen Lukas Destinos tillvaro. Trots detta är Flyktsoda inte en tung bok så till vida att det bär emot att läsa, Birro skriver om misären med en effektiv och rätt enkel prosa som driver berättelsen framåt på ett luftigt sätt som handlingen egentligen inte borde mäkta med. Missförstå mig inte, berättelsen är trovärdig och fullständigt kompetent, men den borde inte inbjuda till lustläsning. Den borde få mig att vilja rulla ihop som en liten boll i sängens mörkaste hörn och gny av missmod. Istället lyckas Birro om inte skapa sympati så åtminstone förståelse för människan Lukas Destino. Trots att Destino är en tragisk figur vars blickar mot gymnasie- och högstadietjejer blir längre och våtare ju längre berättelsen skrider, och den ensamma porrsurfningen framför datorskärmens döda ljus blir allt mer desperat, så lämnar Birro aldrig sin allt mer illaluktande romanfigur i sticket. Han tvingar läsaren att se Lukas Destino som en människa det inte går att ignorera, hur mycket man än skulle vända bort blicken om man mötte honom på gatan. Det är ett underligt konststycke som jag står rätt handfallen inför. Flyktsoda är i mina ögon helt enkelt en väldigt bra roman.
En sak dock: På baksidan står att boken är både svart och fylld av tröst. Visst, jag förstår vad han menar, men fylld av tröst – nja, tillåt mig tvivla en smula.
Och just ja, innan jag glömmer det – angående debatten i SVT i går. Jag tror inte för fem öre på att den smala litteraturen skulle överleva i dagens utsträckning om marknaden fick styra och kultursponsring skulle ta över, vilket de två centerpartisterna i studion verkade anse. Folk som jag, som nästan aldrig läser lyrik till exempel, skulle snart se till att landets poeter fick lägga ner verksamheten en efter en om inte staten fortsätter stötta deras verksamhet. Men hur lyrikfientlig jag än må vara i praktiken tycker jag fan i mig att det hör ett anständigt samhälle till att se till att ”svårare” form av litteratur tillåts existera och frodas. Och att som c-riksdagskvinnan i studion i går med låtsad indignation låta påskina att hon tycker att de 117 miljoner kronor som Författarfonden betalar ut varje år är mycket pengar som kan användas till något bättre är ju bara löjligt i ett nationellt perspektiv. Det är 13 kronor per svensk medborgare per år, alltså drygt en krona per månad. Dessutom går mer än hälften rakt tillbaka till staten genom skatt och sociala avgifter. Det är inte mycket pengar.