Jag har ju helt glömt att skriva om den lilla fjällvandring jag och min pappa gjorde i mitten av augusti.
Pappa kom upp med nattåget till Kiruna på lördagen vid lunch där jag hämtade honom med bilen, och vi körde upp till Björkliden två mil före Riksgränsen. På med ryggsäckarna, och vandringen uppåt kunde börja. Första kvällens mål var Låktatjåkko fjällstation, som med sina 1 228 meter över havet innebar en klättring på cirka 800 meter fördelat på en vandringsmil.
Väl framme tänkte vi att lyx kan vi ägna oss åt hemma, och struntade i att fjällstationen även är Sveriges högst belägna hotell och restaurang. I stället slog vi upp vårt tält och lagade mat på primusköket. Sedan var det bara att kliva in, rulla ut liggunderlag och sovsäck och krypa till kojs.
Söndagen vandrade vi mot Kårsavagge fjällstuga genom ett delvis snötäckt landskap ner mot och genom dalgången Latnjavaggi, där vi passerade forskningsstationen vid sjön Latnjajaure där det bedrivs klimatforskning i fjällmiljö. Efter en del vadande och klättrande uppåt nådde vi till sist en oerhört brant nedstigning innan vi var framme vi målet i dalen där STF-stugan låg. Den här kvällen valde vi lyxen: Stugtak över huvudet. Det var jag, pappa och två kvinnor i 60-årsåldern som kamperade ihop, de berättade att de skulle vandra tillsammans i en dryg vecka ner i sydvästlig riktning och över till Norge.
Måndagen mulnade det på rejält och regnade en del. Första målet var Abisko turiststation, till vilken det var en fjorton kilometer lång vandring genom ett med fjällmått mätt frodigt landskap. Första två tredjedelarna var rätt flacka genom dalgången längs med älven Abiskoeatnu, innan sista tredjedelens branta nedstigning genom skogsterräng vidtog. Vid den oerhört välbesökta turiststationen i Abisko – Kungsleden startar ju här – lämnade vi vår packning, och vandrade längs med Torne träsk på Rallarleden de åtta kilometrarna upp till Björkliden, där vi trötta, blöta och något medtagna efter dagens halvmara i fjällmiljö hoppade in i bilen och styrde kosan söderut mot hemmet i Vittangi.
Det var en jättefin tur! Tre dagars vandring kändes som en bra start för någon som aldrig vandrat förut (jag alltså, min pappa är en veteran), och miljön där uppe är ju nästan genomgående löjligt vacker. Rutten vi gick är dessutom ganska sparsamt vandrad om man jämför med de smärre horder av besökare som tar sig an den närliggande Kungsleden. Här kändes det faktiskt ofta som att vi befann oss i ren vildmark.