Fingerkliande huvudsurr

Jag har ju bestämt mig för att inte skriva på boken medan det jag redan har fått ur mig är inne på förlaget. Jag vill invänta deras kommentarer innan jag fortsätter, vill höra vad de har att säga, vill fokusera på att försöka komma igång med filmmanuset istället. Men det är faan vad det kliar i fingrarna och surrar i huvudet ibland.

Inte så att jag nödvändigtvis känner att jag vill fortsätta skriva precis där jag var. Sista meningen jag skickade in till förlaget utspelade sig på julafton och var en rätt trist passage i ett kapitel som mest tjänar som mellanspel innan helvetet ska braka löst igen på juldagskvällen och kändes ärligt talat som ett rätt trist nödvändigt ont inför vad som komma skulle. Jag har placerat mina tre huvudpersoner, som för tillfället hatar varandra rätt så väldigt väldigt mycket, inom alldeles för kort avstånd från varandra för att de inte ska krocka under den i sanning underliga kväll som juldagskvällen är i svenska småstäder, och jo, hem till byn har de åkt, om än av vitt skilda orsaker. Det ska bli roligt att skriva. Men där är jag inte ännu.

Nej, det är inte fortsätta skriva jag vill göra. Jag vill gå bakåt, skriva om, skriva nytt, skriva rätt. Problemet är ju bara att jag vet alltför väl att det som är rätt i dag inte var rätt för en vecka sedan. Eller jo, det var det nog, men inte för två veckor sedan. För jag har ju låtit inom loppet av några månader låtit en av huvudpersonerna gå från att vara en jag-person till en han-person till en du-person som därtill plötsligt hemsöks av en ande. Nu börjar jag fundera på om han inte borde vara en jag-person ändå. Eller jag vet inte. Och jag undrar om inte hela historien borde fokuseras om en smula, det skulle ju handla om hur slumpen påverkar våra liv och nu gör det ju inte det. Eller gör det det? Handlar det om det mest eller bara lite? Eller kanske borde jag

Åh jag vill veta vad de tycker på förlaget nu!