Ju mer jag tänker på det, desto mer ångrar jag hur positiv jag till stora delar var till Walter Isaacsons bok ”Steve Jobs” i min recension i UNT.
Som biografi över personen Jobs är den välskriven, men allt fler av dem som sitter på djup kunskap om Apple som företag vittnar om hur illa boken skildrar bolagets filosofi. Isaacson verkar helt enkelt inte särskilt intresserad av att försöka förstå vad det är med Apple, och den prägel Jobs satte på företaget, som möjliggjort den remarkabla resa bolaget gjort de senaste 15 åren, när de gått från att vara blott månader från konkurs till att vara världens nu i särklass högst värderade företag, med en skattkista på över 700 miljarder kronor i buffert.
Senast ut i raden att skriva om problemen är John Gruber, som i en lång text kritiserar boken på flera avgörande punkter. En sak han kritiserar var jag delvis inne på själv i min recension, Isaacson verkar så mån om att framstå som självständig från sitt intervjuobjekt samt rädd för att falla för Steve Jobs väldokumenterade ”reality distortion field”, att han helt enkelt väljer att inte tro på mycket av det han säger, utan i stället lyfter fram vad andra har att säga i vissa avgörande frågor.
Det hade inte behövt vara ett problem om Isaacson varit insatt i ämnet han skriver om, men när det handlar om datorteknologi i allmänhet och historien om hur Mac OS X växte fram i synnerhet – grunden för Apples framgångar med iPhone och iPad i dag – är det tyvärr uppenbart att han inte är kunnig och heller inte bryr sig så mycket om att försöka lära sig.
Röster har höjts för att Isaacson med tiden borde skänka det stora råmaterialet från intervjuerna med Jobs till forskarvärlden, och tveklöst vore det en välgärning. Den stora boken om Apple och Steve Jobs väntar fortfarande på att bli skriven.
Och på tal om kritik av Walter Isaacsons bok – missa inte John Siracusas dissekering ”The wrong guy” i podcasten ”Hypercritical”.
Du kanske kan göra som Eva Beckman, som recenserade om Fagerholms ”Diva” en tid efter sin sågning (som hon varit rätt ensam om)?
Nja, så långt ska jag nog inte dra det. Det finns ju andra exempel också, Fredrik Strage omvärderade sin trea till första ”Arn”-filmen och gick ner till Rigoletto och gav folk pengarna tillbaka efter att de kommit ut om de var missnöjda och ansåg att hans DN-recension var skyldig till deras besök.