Det är lustigt med föräldraskap.
Innan jag fick barn, eller rättare sagt innan Johanna blev gravid och jag mentalt började ställa in mig på att bli förälder, tänkte jag inte särskilt mycket på vad det skulle innebära. Visst insåg jag att det betydde mycket ansvar att ha ett barn, samt att föräldrar måste – av glad fri vilja eller tvingade av omständigheter utanför deras kontroll eller en blandning av de båda – ändra en del saker i sina liv och inse att någon annans behov sätts framför ens egna, men jag hade inte funderat särskilt mycket över det, eftersom det inte berörde mig direkt eller knappt ens indirekt, ingen av mina nära vänner hade några barn.
Mycket har förändrats rent praktiskt i tillvaron sedan Tages ankomst den där fredagen i mars, en del även psykiskt. Men efter att ha fått barn inser jag även att läget på en del sätt inte har förändrats alls – det här med att fundera över sitt föräldraskap till exempel – ingen idé, det finns så många andra som är redo att berätta sina egna mycket klokare insikter och åsikter om vad jag bör göra, känna och säga.
Pre-Tage var jag fullständigt omedveten om det här. Eller, det var jag väl inte, jag är en relativt välupplyst och insatt samhällsmedborgare och det är klart att jag var teoretiskt medveten om att få saker väcker så mycket svallande känslor som barn och föräldraskap, men som sagt, att vara medveten om att något existerar och att fundera kring samt uttrycka egna tankar om det när man inte har en aktiv del i det – njae, tråkigt.
Jag var, kan vi säga, en praktisk ignorant, om än inte omedveten.
Visserligen är det här på sätt och vis fortfarande inte ett problem för mig. Som Johanna skrev i sitt närliggande inlägg i går innebär faktumet att jag är man att samhället ställer få krav på mitt faderskap. Samhället tycker att det är kul att jag vill vara med och hjälpa till, men tvång – nej usch, det är ju bara roligt när papporna är med också! Så här tidigt är det ju dessutom nästan lite konstigt att han ska hålla på och envisas med att vara delaktig, barnet behöver ju sin mamma den första tiden men pappan, vad ska han göra, han kan ju inte AMMA?
Jag är rätt trött på religionen amning, kan jag meddela.
Det här är inte ett färdigformulerat blogginlägg, det har inte syftet att komma till någon sorts avslutande tes, och ja – det finns utan tvekan oavslutade trådar i det. Det kommer bara med en avslutande stilla vädjan:
Jag kommer utan tvekan att dela med mig av en del åsikter, tankar och funderingar gällande mitt eget föräldraskap framöver. Men om ni någonsin – någonsin – ser eller hör mig försöka sätta mig på, fälla dom över eller bara agera allmänt överlägset gentemot andra människor som har barn, är på väg att få barn, vill få barn eller bara vill prata om barn – även om det sker i förbifarten och i all välmening – slå mig.
Hm, snart åtta år efter att jag blivit förälder till mitt första barn, och lite över fyra år efter att jag fått mitt andra barn, har jag ännu ingen aning om hur man ska tala om föräldraskap.
Det enda jag har att säga är att det som funkar för mig garanterat INTE funkar för mannen på gatan. Jag har ganska mycket erfarenhet av att försvara vår familjs sätt att vara och fungera på, just för att den inte på långa vägar fungerar så som familjer förväntas fungera. Det jag har lärt mig är att bara ödmjukt nicka och säga några lämpligt diffusa ord om föräldraskap i stort. Visserligen har jag under årens gång bloggat en hel del om att vara (studerande) småbarnsförälder i en familj med stundvis allvarlig depression, men det har mest varit för att bli kvitt känslor av frustration, inte så mycket för att summera föräldraskapet på något allmängiltigt sätt.
Jag tycker ni båda verkar vara riktigt underbara föräldrar! 🙂
Jag hyser verkligen inga illusioner om att kunna prata om någon annan än mig själv, men kanske kan det väl alltid inspirera eller avskräcka någon.
Och tack för peppen, det värmer verkligen!