Det är en omvälvande känsla att resa från våren till vintern inom samma land. Från nästan femtongradig vårvärme och gröna gräsmattor i Stockholm till de här vyerna, jag tog bilden genom flygplansfönstret tio minuter före landning i går.
Jag gillar att leva i den här kontrasten, en fot på varje plats.
Jag stannade på 15 500 tecken. Ett resultat jag är väldigt nöjd med, och som inger ett visst hopp om att jag borde kunna skriva uppåt 5 000 tecken även andra dagar om jag lyckas rensa kalendern ren. Kanske blir det en bok inom överskådlig tid trots allt.
När jag kom hem satt Johanna och Ejda i soffan. Den yngre av de två tjöt av lycka när hon såg mig, slet sig studsande loss från sin mammas grepp, halvtrillade ner på golvet och ettårssprang på sina rultiga ben fram till mig och kastade sig in i min famn. De tio sekunder det tog henne att nå fram innehöll utan tvekan den mest koncentrerade form av kärlek som någonsin riktats mot mig.