Jag tycker det är roligt om det blir fler som börjar lägga in extramaterial i e-boksutgåvorna av sina böcker, det är ju enkelt gjort, bara några länkar som styr till andra platser egentligen, som Spotify eller nätet eller Youtube eller vad det nu månde vara. Utmaningen är inte i första hand teknisk, utan att tänka till kring vad man styr iväg till, själv var jag väl inte så där jätterevolutionerande, jag skrev ett nytt förord, skapade en spellista och (åter)publicerade den epilog som även finns med som extramaterial i pocketupplagan. Fast där är epilogen tryckt spegelvänd för att göra den lite mer oåtkomlig, här är den skriven rakt upp och ner, men i stället måste man klicka sig fram till den. För jag vill ändå att folk ska förstå att boken är slut, epilogen är inte slutet på historien, det är hur det kunde ha blivit, men inte hur det är.
Hur som helst.
Det är roligt med extramaterial. Däremot vill jag förtydliga en sak som jag tyckte kom bort i medierapporteringen tidigare i veckan. Sara Ohlssons fina debut ”Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan i dag”, må visserligen vara Sveriges första ”e-bok+” (ett begrepp som Gilla Böcker själva har myntat om jag förstått det rätt), men det var inte Sveriges första e-bok med extramaterial. I e-boksversionen av romanen ”Våld” hade Karin Ström redan i höstas bifogat nyskriven musik enkom för denna utgåva. Karin Ströms variant var dessutom mer avancerad än Ohlssons (och mina) e-boksutgåvor, då den epub-fil hon säljer inte bara länkar läsaren (lyssnaren) vidare till Spotify, utan även innehåller själva musikfilen.
Ett par tankar bara:
en länk till YouTube eller Spotify kanske funkar idag, men är bruten imorgon. Skivbolag kan dra tillbaka musik, YouTube kan respondera på mer eller mindre grundade krav från påstådda rättighetshavare. Hur tänker du att man relaterar till brutna länkar? Ska inte en bok, för att upplevas som bok, sträva efter viss hållbarhet?
Det där är absolut ett problem, som jag hade tänkt viga ett senare blogginlägg åt… Men eftersom du tar upp frågan så svarar jag lite kort här i stället.
Jag resonerade så här: I så stor utsträckning som möjligt ville jag att det jag lägger till i boken ska vara sådant jag råder över själv – mitt eget förord (som nu inleder hela boken) samt min egen epilog (som visserligen är en länk, men som går till min egen sajt som jag själv styr över). Spotify har jag ingen som helst makt över, och i och med att de kan lyfta bort låtar (det gjorde de till och med under arbetet med sammanställandet, ursprungligen var KLF:s ”Last train to Trancentral” med, men den hann försvinna från Spotify innan jag var klar), och därför har jag även skrivit ut låtlistan som ett appendix längst bak i e-boken, så att den åtminstone kan läsas även i framtiden, oavsett Spotifys framtid.
Att använda sig av tredje part är alltid vanskligt, men i och med att jag gör det här på egen hand till nollbudget, ser jag inte riktigt några alternativ. Karin Ströms tillvägagångssätt, att inkorporera sin egen musik i e-boken, är ju helt klart ett bättre alternativ. Hade jag kunnat skapa musik själv, hade jag utan tvekan gjort det så också.
Av just de här orsakerna tycker jag också att det är viktigt att man ser de här sakerna just som extramaterial, de får aldrig överskugga huvudprodukten, som ju är romanen i sig.
Sedan kan man ju se saken i ett större perspektiv också, kanske bör frågan ställas om det ens är realistiskt att sträva efter att en e-bok ska vara beständig på samma sätt som en ”riktig” bok är. Datorhistorien är ju fylld av återvändsgränder, bortglömda filformat och inkompatibla enheter. Det finns inget som säger att e-pubfiler, även om de i nuläget ses som det rådande öppna standardformatet, kommer att gå att läsas eller ens användas om fem år. Kindlen klarar ju inte ens av att läsa e-pubfiler, om världen blir Amazonifierad lär formatet snart vara glömt förutom av entusiaster av öppen källkod.