Mitt liv på Facebook är sorgligt eftersatt. Jag går in någon gång om dagen, scannar igenom de senaste timmarnas händelser, gör möjligen en like på något, klickar på en bild, och beger mig iväg igen. Kanske svarar jag på något meddelande som kommit först, de får jag ju notifikationer på via mejlen, så där krävs ju inte aktivt att jag går in och kollar. Min senaste statusuppdatering skedd i måndags morse klockan 07.12, att redan ha varit vaken i några timmar har blivit en livsstil, antar att Tage hade en del i den insikten.
Mitt Twitterflöde har också blivit lidande sedan prioriteringarna i livet kastades om, men jag scannar ändå av det hjälpligt under dagen, även om jag inte deltar i så många konversationer som jag skulle vilja. Men lika eftersatt som Facebook är det inte.
Egentligen är det en smula konstigt, för jag tenderar att vara konservativ i mitt nätliv. Urbasen i mitt sociala liv på nätet – bloggarna – är nämligen fortfarande det jag fäster störst vikt vid. Att hålla rss-flödet under kontroll är alltid prio ett, Twitter två, Facebook tre. Om längden jag brukat tjänsterna på var viktigast borde de två sistnämnda byta plats. Men kanske är det Twitters och Facebooks inneboende väsen som är boven i det dramat. Twitter är mer till professionell nytta än Facebook, som är mer vänner-, kompis- och bekantafokuserat. Och de säger ju att man ska försvinna ur vänskapskretsen när man skaffar barn. Kanske är det bara mitt sätt att leva klyschan.
Oavsett vad, så väckte den här söta filmen som jag hittade via Jocke Jardenberg nu på morgonen en del varma känslor för Facebook. Kanske borde börja hänga där lite mer igen.
Hur fånig är jag om det stör mig att det om och om igen står ”you are about to poke Helene” i poke-rutan, fast det ska vara någon Diana?
Såg att det var någon som störde sig på det i kommentarerna på Youtube också. Håller med om att det var en tråkig miss, men visst är den rätt fin i övrigt?