Vi har bytt tåg i Nässjö och är nu på väg norrut. Jag ska skriva en uppföljande artikel om Melodifestivalen som ska passa för publicering i måndagstidningarna, sprang runt på efterfesten i natt i jakt på pratminus som skulle ha lite längre livslängd än de jag är så glad, det känns helt fantastiskt-citat man fick direkt efter tv-sändningens slut. Därefter dansade vi tills ljusen tändes vid tretiden, och fick åtminstone några timmars sömn innan det var dags för sista frukostbuffén vid halv nio i morse. Känner mig dock förvånansvärt pigg, men jag får erkänna att jag var en dålig partyboy och bara drack cola efter klockan halv två. Men oj vad jag dansade.
Summa summarum – fyra rätt roliga dagar, då allt klaffat mer eller mindre perfekt. Att jag outats som fåfäng både en och två och tre gånger får jag leva med. Nu ska jag leva normalt i tio dagar innan det blir dags att åka till Örnsköldsvik för deltävling tre. Fram till dess no more schlagerinlägg.
Jag lovar.
Just ja. På perrongen i Nässjö satt jag på min resväska och ringde min kollega Elin inne på redaktionen. Mitt under samtalet trillade jag bakåt då väskan gav vika och stöp i backen till de närståendes stora munterhet. Lars-Åke ”Babsan” Wilhelmsson, som stod några meter bort, trodde dock att jag hade svimmat och kom springande till min undsättning och frågade hur det gick. Tack Babsan.