Jag undrar om det här med att vara sympatisk. När jag pratade med en vän om min kommande roman häromdagen sa hon du måste göra honom mer osympatisk, mer svinig.
Hon har ju rätt antar jag, och jag har varit inne på samma sak tidigare i bloggen i en annan tid, eller åtminstone ett annat år. Problemet är bara att liksom i förra romanen ligger huvudpersonen så ytligt nära mig själv, kanske ännu närmare den här gången eftersom den saknar den over the top-fiktiva händelse som ”Dannyboy & kärleken” hade. Jag hade inga problem med att säga att ja, han är till stora delar byggd på mig själv som person och hans bakgrund är densamma som min egen, men du tror väl ändå inte att jag har … ja, det där som läsaren får veta ungefär tre fjärdedelar in i läsningen av boken men som jag gärna inte skriver ut här eftersom det ska vara en överraskning och det finns ju gud förbjude människor som läser det här utan att ha läst min roman. Det tog på något sätt udden av hela verklighetsförankringen, att själva huvudhandlingen, det svettiga dygnet i slutet av maj, till stora delar var en fiktion även om personen var som jag. Ett skydd att gömma sig bakom.
Den här gången kommer inte det att vara lika enkelt, det finns inget uppenbart att rymma ifrån och ducka under. Egentligen stör det mig kanske inte, handlingen kommer till stora delar att vara en fiktion men ändå, det kan vara svårt att se och det känns lite läskigt, för hur tuff jag än känner mig ibland så vill jag ju i grund och botten bara bli älskad och omtyckt.
Men samtidigt, det är nog vad som krävs för att göra det hela riktigt bra. Mer svin åt folket.
——
Nu har jag sett Carl-Michael Edenborg säga väldigt många gånger att alla Bonnier- och Norstedtsförlag är bannlysta på Textmässan, senast i en liten blänkare i DN i dag. Gäller det författarna också tro? Kommer det att gå ett larm när jag går in genom entrén? Finns det en lista med bilder på alla oönskade individer i insläppet som de kollar av mot, får vi stryk? Så många frågor, eventuellt så läskiga svar.