Ett något fattigt blodläge

Jag tyckte väldigt mycket om Johan Theorins två första delar i Ölandsserien i skarven mellan deckare och folksägn, ”Skumtimmen” och ”Nattfåk”– även om jag hade invändningar mot båda. När jag väl tog mig tid att lyssna igenom den senaste ”Blodläge” hade jag vissa således vissa förväntningar.

Kanske var det att jag lyssnade på den tredje delen om den gamle skepparen Gerlof Davidsson som ljudbok, som gör att jag inte riktigt föll för den på samma sätt. Lyssnandet har tagit lite för lång tid och känts splittrat, jag har inte haft möjlighet att promenera de där riktigt långa Tagepromenaderna som är så bra för ljudbokslyssning på sistone.

Eller så gick jag helt enkelt inte igång på älvorna.

För något i min relation till ”Blodläge” har känts svalt. Ovissheten kring det övernaturliga kommer inte riktigt fram på samma sätt, jag får känslan av att Theorin själv verkar tycka att älvor är en smula löjliga, så fort de påstås ligga bakom en händelse i boken är jag övertygad om att vi senare i handlingen kommer att få reda på att det finns naturliga – eller ja, det vi i modern tid anser naturliga – orsaker bakom. Den känslan fick jag aldrig i de två första böckerna.

Men ändå, visst uppskattar jag även ”Blodläge”, Theorin har lyckats bra med att hitta en alternativ värld för sina kriminalhistorier, den gängse kommissarien med trassligt privatliv och alkoholproblem står ingenstans att finna, istället befolkar han sina böcker med vanliga människor, där den knarrige, klurige och mysige Gerlof sitter sitter i historiens mitt och håller ordning på människor, tider, vetenskap och folktro. Enligt en bra artikel i Sydsvenskan om det svenska deckarläget år 2011 är det en trend vi för övrigt lär få se mer av, i takt med att förlagen börjar känns sig trötta på att pumpa ut deckare enligt standardmall 1A.

Johan Theorin ska ha planerat fyra delar i sin Ölandsserie. Jag hoppas på en grande finale.