Premiärdag som ensampappa i går, Johanna var tvungen att åka till Göteborg för ett föredrag så jag ordnade så att jag kunde arbeta hemifrån en dag, och tog alltså även befälet över Tage. 13,5 timmar tillsammans på egen hand fick vi, vilket utan tvekan var den längsta tid jag haft ensamt ansvar över honom. Allt gick bra, förutom en gnällig period vid femtiden och en smått bisarr men kort skrik- och gråtfest innan han tvingades acceptera att det var mat- och läggdags vid nio. Ibland viftade han armar och ben i sitt babygym och snackade med sina djur, ibland låg han bredvid mig på sin björnfilt, ibland satt han i sin babystol och ibland fick han stå i mitt knä. Fick Tage bestämma skulle han göra det dygnet runt, det finns inget som är så roligt som att stå. Balansen är det väl si och så med, och han skulle ju falla som en fura om vi släppte honom, men bortsett från att han måste balanseras i sidorna och ibland tas emot under armarna när han börjar vobbla och knäna slutligen sviktar, är han en jäkel på att stå.
När jag matade honom vid halv tre-tiden på eftermiddagen slog det mig. Jag satt där i sängen med hans huvud vilandes i min handflata, matandes honom med flaskan fylld av mjölkersättning och han tittade storögt på mig, log lite lätt, så där som han alltid gör när han äter från nappflaskan. Det är nog inte ett riktigt leende utan mer en effekt av att han gapar stort för att få in flaskan, men ändå, det ser ut som att han ler åt mig i tio minuter utan paus.
Han är helt beroende av mig, tänkte jag där vi satt. Om jag inte tar hand om honom så dör han.
Det är så klart ingen unik tanke och det är ett faktum jag delar med alla andra småbarnsföräldrar, men det förminskar inte känslan av svindel när insikten kom. Att den här lilla människan på sex kilo är fullständigt beroende av att jag sköter min uppgift. Och att han inte ens är medveten om att det är så, inte är gammal nog att förstå hur utlämnad han är.
Jag kände mig både varm och kall när jag satt där.
Älskar dina insikter av föräldraskapet. Ler igenkännande varje gång. Välkommen.
Fin text! Och en superfin pyjamas!
Mitt inlägg ovan:)
Och ett stavfel – äntligen. Plötsligt händer det;)
Marko och Jenny: Tack!
Stavfel? Ett felaktigt ord ser jag att jag har missat att redigera bort (dock borttaget nu), men felstavning…? Jag måste vara blind.
Aaah, lovely. Men jo då – visst är det ju ett tvättäkta leende! 🙂
Visst är det stort! Min snart fem månader gamla son slog, för första gången, i sitt lilla huvud i golvet igår. Mitt stora huvud slogs då av samma insikter som dina. Och min mage av ett illamående av sällan skådat slag. Huvva!
Ps. Det lilla barnet gjorde sig som tur var inte illa men gallskrek som aldrig förr då den panikslagna pappan plockade upp för att trösta och den vettskrämda mamman kom flygandes till undsättning från rummet bredvid. Måste öva på lugnet.
Cilla: Tage har fortfarande sin första riktiga panikgrining till följd av fall eller huvuddunk kvar. Men jag utgår ifrån att min reaktion kommer att bli identisk med din när den kommer. För det gör den ju.