Egentligen var det ju extremt fånigt av mig att gnälla om det där med Manilla i går. Egentligen stör det mig ju inte ens att jag aldrig har blivit bjuden. Det finns ju inte ens någon vettig orsak för att jag skulle bli det. Kanske 2005, när jag faktiskt hade en ny bok som getts ut på ett Bonnierförlag, även om det inte var Albert Bonniers utan Forum. Men nu? Nej.
Ändå hände det återigen i går. Jag satt där framför min datorskärm på jobbet och sade hoppas det blir roligt till mina kollegor och sade have fun puss puss till min sambo men mest kände jag mig utanför, en smula mindre värd, irriterad över att inte vara utvald. Egentligen vet jag att det inte bara handlar om meriter och status utan också ganska mycket att råka befinna sig på rätt position vid rätt tillfälle om man ska bli bjuden. Likaså vet jag att det är en tillställning som nog får stryk av många andra litterära tillställningar när det kommer till rolighetsgrad.
Men ändå.
Det är en känsla jag jobbat hårt för att bli av med men aldrig riktigt verkar kunna skaka av.
——
Och på tal om många författare på en koncentrerad yta: I dagens DN publiceras ett motmanifest där en hel hög författare av det yngre gardet (somliga till och med två gånger) förbehåller sig rätten att skriva vad de vill hur fan de vill, även om de uttrycker det med fler ord. Fint, men kan vi lägga det här lite fåniga manifesterandet bakom oss nu?