En sedelärande (?) historia om mening. EN mening, noga räknat.

Det började med att jag för ett par dagar sedan bara skulle läsa igenom de sista kapitlen av Smittad, jag behövde fräscha upp minnet lite inför skrivandet av uppföljaren (ja, klart det blir en uppföljare, antagligen till och med två). Jag upptäckte då att jag missat en detalj som på intet sätt var superviktig för handlingen i stort, men som ändå bar viss betydelse för att man fullt ut skulle förstå varför två av huvudpersonerna tvingas utföra en rätt ödesdiger handling i slutet av berättelsen.

Så jag lade till den där detaljen – den bestod av exakt en mening och placerades i slutet av ett längre citat – och mejlade ett nytt dokument till min förläggare. Jag var medveten om att tåget egentligen redan gått, dagen innan hade min redaktör mejlat mig ett par sista frågor gällande två andra detaljer hon upptäckt vid en sista genomläsning inför att manuset skulle göras inläsningsklart, men jag tänkte att det nog skulle gå.

Jag fick ett MEN GAAAAH! till svar, åtminstone antar jag att det var så min förläggare lät när hon läste mitt mejl (det är tyvärr inte första gången jag skickar henne sådana där sista minuten-grejer), dock formulerade hon sitt svar betydligt trevligare. Det gick att fortfarande ändra, men i stället för att ta emot dokumentet jag skickat henne sände hon mig manusversionen som under dagen hade iordningställts med inläsningskommentarer så att jag kunde lägga in ändringen själv direkt där – men nåde mig om det flödade om!

Jag svor att så inte skulle ske. För att i dokumentet hon sänt mig snabbt hitta det där stället jag skulle lägga till en mening på sökte jag efter frasen eller hur?, som jag mindes yttrades i slutet av det där citatet jag nu skulle förlänga.

Till min förskräckelse upptäckte jag nu att detta tydligen blivit mitt nya skriv-tic, manushelvetet var nerlusat med människor som slängde ur sig eller hur? i slutet av sina citat – pannkakor och förbannelse också!

Ett nytt mejl gick iväg. Ehm, det blir visst några fler ändringar pudlade jag, för det där måste ju verkligen bort – eller hur? Jo, ja, gör så, blev svaret, men flöda inte om texten!

Nej då. Det gjorde jag inte, och precis innan jag skulle gå till dagis och fritids för att hämta avkommorna var drygt hälften av de där onödiga eller huren bortsuddade eller utbytta mot något likvärdigt elegant som exempelvis visst då?

Jag skulle precis sända tillbaka manuset, när en ny tanke tog fäste. I pocketupplagan av Virus 1 hade personen på förlaget som satte inlagan (det vill säga layoutade texten så att den blev snygg på boksidorna) kommit på genidraget att i stället för att skriva kapitel 1, kapitel 2, kapitel 3 och så vidare valt att stryka nuffrorna och i stället sätta namnet på personen som förde berättelsens talan som rubrik (det växlar mellan varje kapitel), så att det i stället stod Amanda, Iris, Dano, Iris, Dano, Iris, Amanda, Sigrid, Iris, Dano och så vidare. Jag gillade det greppet skarpt (och grät närapå blod när pocketen av tvåan kom och jag bedrövat upptäckte att den nya person som satte den inlagan inte hade tittat hur de gjort i ettan utan bara satt dit kapitelnumren som stod i manusförlagan).

Vore det inte snyggt – och därtill faktiskt pedagogiskt – om vi nu i Smittad gjorde så redan från början? Jo, banne mig, tänkte jag. Eftersom arbetsdagen vid det här laget var slut – hämtning, matlagning, disk och dylikt hade hunnit emellan – drog jag inte bara iväg ett mejl till min förläggare för att fråga utan även ett sms, för att vara helt säker på att hon inte skulle kunna få någon ro från arbetet. Som den goda chef hon är var hon genast på hugget, läste min propå och gav okej – men nåde mig om det flödade om!

Nej då, tok heller lovade jag, utan att berätta att jag upptäckt att det skulle krävas korrigeringar av den första och i vissa fall andra meningen i cirka två tredjedelar av manusets totalt 57 kapitel, eftersom jag i en iver att vara tydlig med vem som för berättelsens talan väldigt ofta hade valt att inleda kapitlen med namnet på personen som just då stod i fokus. Med samma personnamn som rubrik på kapitlet skulle det bli kaka på kaka, inläsaren skulle tvingas säga namnet två gånger i följd, något jag inbillade mig skulle låta smått idiotiskt.

Nåväl, det skulle väl inte ta så lång tid, tänkte jag vid 19.30-tiden och satte mig vid datorn.

Ha! Klockan 23.46 mejlade jag över manuset – utan omflödningar, nota bene – till förläggar-Anna, med löfte om att det nu var HELT klart, jag svor vid gud och Storytel, bara att börja läsa in.

Det höll till klockan 09.39 dagen därpå, då jag upptäckte en detalj jag tyckte lät illa i bokens allra första stycke. Eftersom first impressions last ändrade jag raskt även det och sände över ännu en version. Vis av erfarenhet hade min förläggare inte lagt in midnattsversionen i systemet ännu, hon anade väl vad som komma skulle på mejlen. Men nu fick jag inte ändra mer.

Däremot, meddelade hon, behövde nu alla de här ändringarna jag ägnat mig åt sedan gårdagens eftermiddag även infogas i originalmanuset de utgått ifrån när de skapade ljudbokssättningen, originalet användes ju till att skapa e-boksversionen. Och … tja, eftersom allt varit frid och fröjd tills jag började tjorva, var det väl inte mer än rätt att jag fixade till originalmanuset och sände över det också?

Jag kunde inte förneka det logiska i det resonemanget.

Tyvärr visade sig inte heller det vara helt okomplicerat. Av bitter erfarenhet från Vi har redan sagt hej då-eran då jag skapade e-boksversionen själv vet jag att en textfil som ska omvandlas till en ePub bör vara rentvättad för att funka bra, och är det något en Microsoft Word-fil som skrivits på och redigerats kors och tvärs på ett gäng olika datorer under ett antal månader inte är, så är det just det. Dessutom vågade jag inte lita på att jag kom ihåg exakt var jag gjort alla ändringarna i inläsningsmanuset, och det är viktigt att ljudboks- och e-boksversionerna är identiska för att synkningen mellan formaten ska fungera i Storytels app.

Lösningen blev att ta en kopia på det färdiga inläsningsmanuset, tvätta kopian fullständigt från formateringar och skapa en ren textfil, som därefter hälldes in i ett fräscht Worddokument där jag sedan manuellt tog bort alla ljudboksspecifika noteringar och formaterade in avsnittsbrytningar, rubriker, nollindrag och kursiveringar från scratch. Just det sista blev det jobbigaste eftersom jag har börjat jobba mer och mer med kursiveringar för att styra hur inläsaren ska betona vissa meningar. Som tur är går det att söka i Word efter kursiverade ord, så jag kunde ha det satta ljudboksmanuset öppet på en dator och klicka fram kursivering efter kursivering, och lägga in dem en efter en på en andra dator där jag hade det rena dokumentet framme.

Var jag verkligen tvungen att använda två datorer? Ja, jag tror det, jag lyckades i alla fall inte på något annat vis, Word klarar inte av att söka i två olika dokument samtidigt, och jag behövde ju parallellt söka fram de totalt 189 ställen där det skulle in en kursivering i det nya dokumentet också.

Klockan 14.44 i går sände jag så över det tillfixade originalmanuset – som alltså i verkligheten var en helt ny men till utseendet identisk Wordfil.

Hur var det nu Mikael Wiehe sjöng – det började som en skakning på nedre däck? Här började det som en mening i kapitel 55, innan jag fjorton arbetstimmar senare äntligen var klar.

Var det värt det? Jag skulle vilja säga såväl självklart inte som självklart. Nittiofem procent av de som med start någon gång i höst lyssnar på eller läser Smittad hade antagligen inte hakat upp sig på de saker jag i trettonde timmen rättade till.

Men de sista fem procenten hade gjort det, och i slutänden är det väl dessa personer som en författare bör ha som målsättning att övertyga. Därtill hade det grämt mig oerhört personligen om jag visste att jag inte gjort exakt allt som stod i min egen makt för att göra slutresultatet så bra som möjligt.

Nu har jag i alla fall försökt. Hoppas det kommer märkas.

——

Fotnot: Möjligen intressant detalj – Wordfilen jag utgick ifrån när jag genomförde den där avslutande tvättningen var 390 kb stor. Den färdigtvättade och nyformaterade filen landade på 255 kb, den tappade alltså 35 procent av storleken trots att innehållet för ögonen såg identiskt ut. Det fastnar mycket skit i xml-taggarna i Word.