Det är en sån där dag. En sån där tisdag. En sån där tisdag då texten känns meningslös, ointressant och vattnig. Varför ältar jag de här sakerna? Varför tar berättelsen aldrig fart? Det finns ju en fin historia däri, varför lägger jag så mycket ludd kring allting? Varför envisas jag med att berätta istället för att gestalta, varför gör jag det greppet till huvudfåra när det bara skulle vara en avlastning? Är min tanke med kapitelnumreringen bara löjlig? Kommer någon överhuvudtaget att tycka att det här har någon som helst kvalitet? Tycker jag det ens själv? Varför komplicerar jag saker så förbannat mycket? Jag vill ju bara … ja jag vill bara … ja vad fan vill jag egentligen.
Argh.
Igenkäning från min sida, när jag sitter här, min andra dag av tjänstledigheten. Fick förvisso ihop en novell igår, men idag står det stilla.
Känner också igen mig, i det där med när man märker att man lägger ludd. Frustrationen. Men sen också faktiskt nöjdheten, när man föser undan luddet, hittar fram till orden som ska vara kvar, det som ska berättas.