Som vanligt på fredagskvällar satte jag i går på mig min vita Stetson och gick på ”Six-pack to go” på Bröderna Olssons, en honky tonk-klubb där man vet hur en steel guitar ska liras. Kvällen inleddes hemma hos mig med George Jones samlingsalbum ”Hardcore honky tonk” i högtalarna för att komma i stämning, och ja, okej då, vi spelade ”Go west” också innan vi gick ut, men Neil Tennant hade vit stetson i videon till ”Where the streets have no name/I can’t take my eyes off you”, så det föll sig ändå naturligt och eftersom det glittrade förväntansfullt ur Josefines ögon när hon sa ska jag få vara med om ”Go west”-ritualen nu? så är det uppenbart att det blivit en del av mig som jag inte kan blunda för ens när det är honky tonk-afton.
Men människor är sig lika vart man än går. Precis som det på en någorlunda snoffsig soulklubb blir röj på dansgolvet först när Jackson Five dras igång, började countrypubliken göra sina moves först när Dolly Parton sjöng ”Jolene” i Bröderna Olssons källare, och med det fattighetsbeviset ringande i öronen drog vi med besvikelse i våra bröst vidare mot Gondolen – där smak, klass och elegans torde råda. Knappt hade vi dock hunnit hunnit avnjuta våra utmärkta Whiksy sours utblickandes över Stockholmsnatten innan någon i sällskapets utkant fattade en penna och med spretande sjuåringsversaler skrev SUG KUK i gästboken som låg placerad i foajén.
Då tyckte jag att det var hög tid att gå hem.