Gud vad jag håller tummarna för att vädret klarnar upp på Floridas östkust vid Kennedy Space Center i dag. Inte för att mitt blågula hjärta klappar för Christer Fuglesang, utan för att medierna kanske kan sluta piska upp någon fånig nationalistisk stolthet för att Sverige som typ femtionde nation i ordningen ska få upp en gubbe i rymden i några dagar. Missförstå mig rätt, jag älskar rymden och tycker att planerna på att bygga en bas på månen och sedan bege sig mot Mars är värda stående ovationer – jag har alltid gått igång stenhårt på Star Trek-mantrat att det ligger i människans natur att ständigt sträva mot nya horisonter – men kom igen, så jäkla spännande är inte Christer Fuglesang. Visst, det finns en mänsklig aspekt av det hela som är värd beundran eftersom han väntat så otroligt länge och på klassiskt svenskt och stoiskt sätt väntat på sin tur utan att bråka, men snälla – enough is enough.