Jag tänker att jag borde skriva något om hur jag tycker det är att skriva bok nummer två. Inte av någon särskild anledning egentligen, men jag såg att Isobel gjorde det, och dessutom med en rubrik så lockande lik den här sajtens, att jag … ja jag ville bidra med min syn på saker och ting, utan att någon bett om det. Det är ju bloggens privilegium, att kunna påtvinga folk sanningar, lögner, bilder, tvärsnitt och kopparstick utan att någon kan säga emot.
Men huvudet snurrar mest. Efter sju timmars flyg tror kroppen att klockan är tre när den är nio och det spelar ingen roll vad hjärnan säger – den säger inte särskilt mycket smart alls för den delen för jag skrev klockan är två istället för tre där ovan innan jag ändrade – sleep mode skriker skallen och alla pratar holländska runt mig – eller nederländska eller flamländska eller vad det där konstiga språket heter som påminner om svenska på avstånd men låter likt svenske kocken när man kommer dem när inpå, något jag gjort eftersom jag flyger KLM – vilket inte förenklar mitt tänkande.
Men jag kan väl ändå säga så här mycket om skrivandet av bok nummer två: Det är svårare. Det tar längre tid. Det gör mer ont, ibland. Det innefattar mer tvivel, ibland. Till skillnad från den förra känns den här mer personlig, även om den är mer påhittad. Fast det kanske bara beror på att jag är en annan nu. Ibland.
Det börjar bli dags att kliva ombord. Bye bye Amsterdam, det var kul de två timmar det varade.