Hm, jag kanske måste ge mig. Litteraturen är nog mer könsuppdelad än jag inbillat mig. Jag skrev ett inlägg i torsdags om chick-lit och lad-lit, vilket ledde till en liten diskussion dels på bloggen, och dels bland några av mina vänner. Min tanke var att det nog visserligen var så att det manliga läsandet av chick-lit är rätt ickeexisterande, men att läsandet i övrigt är rätt könsneutralt.
Troligen är det bara wishful thinking. Som flera påpekat finns det säkert en bister sanning som säger att män först och främst läser manliga författare, medan kvinnor går åt båda håll i sitt litteraturintag. Mina bokhyllor verkar inte vara så annorlunda, ser jag efter en snabb titt i hyllorna. Jag har inte haft tillfälle att gå igenom dem än titel för titel, men jag lovar att göra det inom kort och därefter avslöja den mörka verkligheten, hur jävlig och dyster och könsstereotyp den än må se ut, ner till sista siffra.
Däremot så kan jag meddela att jag de senaste åren nästan helt slutat lyssna på ny musik som framförs av män. Manlig popmusik känns oftast så tråkig att jag nästan inte vet vart jag ska ta vägen när jag hör den. En snabb koll i iTunes ger att mina sommarspellistor består av nästan idel kvinnor, eller band som i alla fall frontas av kvinnor. The Concretes, Firefox AK, Sambassadeur, The Knife, Cat 5, Nelly Furtado, Ladytron, Vive la Fete, Martha Wainright, Kate Bush och Hello Saferide får endast sällskap av män i form av Pet Shop Boys och Radio Dept. Faktum är att jag har gjort en särskild Sambassadeur-spellista där jag sållat bort de låtar som sjungs av den manlige sångaren, så att jag bara får lyssna till Anna Perssons sång.
Hörde för övrigt Anna Ternheims nya singel Girl laying down för första gången i veckan. Det ser ut som att det blir en väldigt bra kvinnlig svensk höst också.