Vi hamnade på The Tough Alliances väckelsemöte på Södra bar i går. Det är svårt att kalla ett tjugo minuters disko på en scen ytligt förklädd till konsert, där fanatiska fans med Hitlerliknande dyrkan i blicken faller på knä inför sina mästare, något annat.
Att likna kulten kring TTA för Hitlerdyrkan är så klart ögonstickande, det rör ju sig ändå bara om två slynglar från Göteborg som gör elektropop. Men den fysiska personkulten som den nästan helt manliga publiken framme vid scenkanten bedriver, det homoerotiska lyster som skiner i fanskarans ögon när Eric Berglund med pumpade muskler och överlägset stenansikte försöker provocera undersåtarna runt honom stående på scenkanten blickandes ut över sitt hov men trots det bara får hundraprocentig kärlek tillbaka, jag hittar inget bättre ord. Det brinner något i beundrarnas blick, något som oundvikligen drar tanken till 30-talets Tyskland och ”Viljans triumf” och det är i sanning underligt att se. Likt all villkorslös dyrkan är det svårt att förstå vari lockelsen består, jag bara registrerar, kittlas av den hämningslösa kärleken som visas när han lyfts upp på deras armar och som med rökmaskinens och stroboskopljusets hjälp för några ögonblick skapar en närmast religiöst vacker bild, där Berglund likt en döende Kristus bärs fram på scenen och någon sträcker en elgitarr mot honom – självklart inte ipluggad i något som skulle kunna ge ljud – och han tar den i en symbolisk, blaséartad eller fullständigt fyllewasted gest, håller den lite lealöst i sina händer och försöker mima med till musiken i några sekunder men det gör ingen skillnad om hans mun är tyst, killarna under avgudar honom ändå och längre bak sträcks ett hav av mobiltelefoner upp, alla vill ta kort på en av de märkligaste syner jag någonsin sett.
Jag undrar om jag skulle ha stått där under honom, på scenen som snart ska gå sönder under den fanatiska massans tyngd, och hjälpt till att lyfta fram honom likt Messias om jag varit tjugo år gammal. Jag vet inte, mitt sinne är så skadat av att vara vuxet att jag inte riktigt kan bestämma mig. Jag söker i minnet efter om jag betett mig liknande någon gång, om jag dyrkat så besinningslöst, om jag älskat så förbehållslöst, om jag varit så desperat lycklig men lyckas inte riktigt hitta svaret.
Efter konserten ser jag en bekant med Göteborgsursprung, vi pratar lite och hon säger jag kunde inte hålla mig från att gråta en skvätt på slutet. På något sätt känner jag avund när jag hör det.
jag tycker nog man kan vända på resonemanget: i många långa tider har artist och publik skiljts åt med en tydlig gräns, men på Södra Bar fanns inte den; det finns inte längre en ikon att avguda. Visst bars sångare (Eric Berglund btw…) upp för några sekunder, men ofta var de två i duon inget mer än två i mängden och många på scenen brydde sig inte ens om dem, de var på en jämlik nivå. Så nog är det någonting annat de tillbad.
Och vad det är är en annan diskussion, men man kan iaf konstatera att Eric Berglund/Henning Fursts pumpade muskler är ganska obefintliga.
Åh, jag tyckte nog de såg rätt vältränade ut! Men pinsamt att jag skrev fel sångarnamn, har ändrat i inlägget.
Jag förstår ditt resonemang, och visst, när publiken väl stod uppe på scenen var det ju som att betala för att stå och kolla på ett dansgolv och efter ett tag dansade publiken för sin egen euforis skull och inte deras, men ändå, något fick alla de här killarna att ta sig upp på scenen, något frammanade det som i mina ögon såg ut som en masspsykos, och detta något torde ju vara TTA. Och jag tror inte att de skulle kunna skapa så starka känslor hos sin publik om de inte var just dyrkade av sina fans. Men jag kan ha fel, jag är inte utbildad hobbypsykolog.
du har inte varit på så många spelningar va? jag tycker man stöter på masspsykosen ganska ofta. senast på en helt vanlig timbuktuspelning. men visst e det ljuvligt!!
Jag har nog varit på min beskärda del av konserter, även om de helt klart blivit färre de senaste åren.
haha du är ju wack, samla lite fakta om medlemmar och tidigare framträdanden innan du likt någon flippad journalist försöker dra liknelser med tta-fylleslag och jesus kristus?
Men om du hade samlat lite fakta om mig och läst annat jag skrivit innan du kommenterade så hade du ju sett just det, att jag är en flippad journalist.