Var på frilansmöte på Upsala Nya Tidning i går kväll. Runt 25 personer var där, en del av tidningens anställda, resten frilansare. Det var en underlig känsla att kliva in i den hyrda lokalen och se ansikten jag inte sett sedan jag slutade frilansa/springvika där innan mitt Stockholmsliv inleddes. Så länge sedan, och samtidigt som vore det nyss.
Jag började skriva för Upsala Nya Tidning hösten 1998, en intervju med en drum’n’bass-artist för den fredagsbilaga de hade på den tiden, vill jag minnas. Jag kunde föga om drum’n’bass, och artikeln var säkerligen alldeles för ordtung och krånglig om jag känner mitt ungdomsjag rätt, men jag fick hur som helst förnyat förtroende veckan därefter. Mellan hösten 1998 och sommaren 2000 skrev jag 101 frilanstexter för UNT om mitt dokumentregister i datorn är att lita på, den sista var en recension av skräckisen ”Bats” den 27 juni, som jag gav en ynka kaja i betyg. Jag hade då sedan en dryg månad tillbaka sommarjobbat på TT Spektra (även om det hette Avisa då) och troligen var det någon dag efter det som jag fick en förfrågan från dem om jag ville stanna kvar och jobba hos dem under hösten också, i stället för att plugga vidare på JMK. Jag tackade ja, och resten är (min) historia. Jag fick sluta med frilanseriet för UNT, men fortsatte i något år med att skriva för Situation Sthlm, eftersom den tidningen inte ansågs verka på samma marknad som TT Spektra (vilket däremot UNT gjorde).
Så passerade elva år.
Konstigt det där. Att närmast en tredjedel av mitt liv hunnit passera på annan ort sedan den där tiden, och att det ändå kändes så familjärt att återse de ansikten som stannat kvar från tiden där runt millennieskiftet. Hur livet har olika faser och hur de kommer åter i ny skepnad.
Min gamla lärare Staffan Bergsten var på mötet, för den delen. Jag läste litteraturvetenskap under honom hösten 1996 och våren 1997 när litteraturinstitutionen fortfarande huserade i Uppsala Slott, de två bästa studieterminer jag någonsin haft. Nu är han sedan länge pensionerad från universitetet, men förekommer då och då i UNT:s spalter och är även aktuell med ett författarporträtt över Tomas Tranströmer, som passande nog hann komma ut lagom till Nobelprisutnämningen. Strax innan Bergsten skulle gå gick jag fram och berättade för honom att han var den bästa lärare jag haft. Han sken upp, verkade inte minnas mig som student men log och berättade att han verkligen saknade tiden som lärare. Sedan gick han, och även jag sade hej då och promenerade mot tåget kort därefter.
Jag är glad att jag har återknutit kontakten med UNT. Och jag är glad att jag gick fram och sa hej.