Jag är som många läsare av den här bloggen har insett en person som stundom har svårt att låta det förflutna vara just förflutet. Jag återvänder gärna i minnet, tänker på det som varit och funderar om – vad hade hänt om.
Till exempel så gjorde jag ju för en tid sedan slut med London i ett inlägg. Men så återvänder jag, vandrar på samma gator vid Earl’s Court där jag och min vän Anna bodde när jag senast var här och egentligen var det väl redan när jag steg på tunnelbanan vid Liverpool Street Station det hände – London landade på mina axlar och all den ungdom jag upplevt här genom åren sköljde genom min kropp och jag satt där och log som ett fån när Central Line betade av station efter station västerut mot mitt mål.
Ett tag funderade jag på att min andra roman skulle utspela sig i London. Jag bollade ursprungligen med tanken på att låta Dannyboy leva vidare och försätta honom i en annan miljö, jag har ju redan en gång outat de kasserade synopsisplanerna på ”Dannyboy i Amerika” och ”Dannyboy i London” tog väl sig visserligen aldrig så långt så att jag tänkte ut en konkret historia men i den skulle handlingen precis som i originalet utspela sig under ett dygn och även innefatta resan fram och tillbaka.
Det blev så klart inget av det, och jag är rätt glad för det. Vissa saker bör även en sådan som jag lägga bakom och inte vända mig om efter.
Men när jag satt där på tunnelbanan i går kväll och hörde namn som Tottenham Court Road, Bond Street (åh, hur hon betonar Bond!) Marble Arch och Lancaster Gate ropas upp insåg jag att jag aldrig lämnat staden bakom mig. Så klart inte. Jag förstår inte vad jag trodde men nu är jag åter och även om det blir ett besök av det kortare slaget lovar jag att snart komma tillbaka.
Nu ska jag strax promenera upp till Bayswater och gå en sväng längs Queensway innan det är dags att börja jobba. Där har jag inte varit på tio år och det är minnesknarkande på riktigt hög nivå och det är fullt möjligt att jag faller ihop och blir en liten pöl av pur förtjusning.