I dag börjar en ny era i mitt liv, ett nytt kapitel ska skrivas. I dag är det den första september, min bok är färdig precis som jag lovade när jag startade den här bloggen i slutet av maj. Yes box sir, så är det. Det är en ny och skön värld som mornat mig denna första höstdag.
Men det är ju så klart bara dikt och förbannad lögn. Det enda nya i mitt liv i dag är att mitt fyramånaders SL-kort för sommarsäsongen inte gäller längre, plus att jag ska bli en Friskis och Svettis-människa. I övrigt är allt som vanligt. Jag har en ofärdig bok i min dator. Jag misslyckades. Målet jag hade satt upp gick fullständigt åt skogen. Jag är i sanning en dålig människa.
Men det är väl bara att bryta ihop och komma igen, som min pappa brukar säga, tror jag i alla fall. Anyways, vad jag menar är att jag inte tänker lägga mig ner och dö på grund av det här totala misslyckandet. Jag är ju för sjutton till och med ledig från jobbet i dag, och ändå är jag uppe så här tidigt och har skrivit det här! Dagen ska självklart användas åt romanen. Helgen likaså. Varenda ledig minut framöver. Ofta i alla fall.
Så här är läget: när sommaren startade hade jag lite drygt 100 romansidor. Nu har jag runt 160. Varför lyckades jag då inte med det jag hade föresatt mig, jag trodde ju att själva textmassan skulle kunna vara klar till i dag? Well, tja, jag tror att det till åtminstone viss del beror på att jag gått tillbaka och petat i det jag redan skrivit så mycket, jag får inget riktigt grepp om männen i boken och har gjort om deras kapitel flera gånger.
För att ge historien det slut den förtjänar tror jag att jag behöver någonstans runt 230-240 romansidor, det vill säga ungefär samma sidomfång som Dannyboy & kärleken hade (den här innehåller dock en ansenlig mängd större textmassa, den är inte dialogdriven på samma sätt och därmed är de korta utgångarna färre). Vad ska vi gissa på då? Julen? Kan det vara klart då? Ja, klart det kan!
Eller låt oss säga så här: boken utspelar sig mellan början av december 2006 och trettonhelgen 2007. Jag lovar och svär att verklighetens tideräkning inte ska passera fiktionen innan jag satt punkt.
Förlaget ska dock få läsa det jag har – snart. Men först ska det skickas på vänremiss, troligen redan i helgen. Jag bävar.
Illa om stressen att hinna pressar fram något du inte är nöjd med.
Jag skulle få dödlig prestationsångest av att skriva en bok. Tycker ju det är jobbigt att få mina korta tidningstexter ”kompislästa” varje månad. 🙂 Ser fram emot din nästa bok riktigt mycket, men jag vill ju inte vänta till typ nästa sommar/höst med att få läsa den, det är så långt dit.
Sandra: Well, jag ser stressen jag lägger på mig själv som något positivt också, om jag inte sätter upp deadlines så är jag rädd att jag aldrig blir klar, eller ja, inte på den här sidan om 2010 i alla fall.
Jessica: Då är vi två, jag ser också fram emot dagen den är klar väldigt mycket, när den nu behagar komma…
Jo, jag får ta tillbaka hälften: jag arbetar bättre under en viss (!) press, helt klart, men den pressen får inte kväva glöden.
Det ska vara roligt att skriva!
säger som SANDRA. låt inte pressen döda din lust. julen låter som en bra deadline. den är även bra ur ett symbolisk vinkel… det gamla året bye bye, romnanen fädig, nytt år-nytt liv, etc, etc.
Läste de första raderna och blev GRÖN av avundsjuka. Och sen lite lycklig på ett fånigt sätt över att inte du heller var klar. Det gör mig förmodligen till en dålig, dåig människa.
För att ytterligare höja din glädje kan jag meddela att min lediga dag, som skulle gå till romanredigerande, än så länge mest använts till att försöka reparera skadorna som uppstod när jag i morse skulle byta ut min programförklaringstext i högerspalten, en procedur som slutade med att jag raderade varenda inställning som existerade i databasen. Smart som jag är lyckades jag dessutom skriva över backupen med de felaktiga nya inställningarna. Det har tagit hela dagen att återställa… Jag har inte ens hunnit skaffa Friskis-kortet, och nu lär det väl vara fredagseftermiddagskö där, så mitt nya träningsliv får vänta till efter helgen.
Jaja. Har man inte jobb så skaffar man sig, som mamma brukar säga.