Du och ditt älskade Uppsala

Trots att det snart är sju år sedan jag flyttade från Uppsala och drog vidare mot Stockholm, så får jag än i dag höra den där frasen från nära och kära ibland.

I går spenderade jag eftermiddagen och kvällen i mitt älskade Uppsala, och det går väl inte att förneka det – en del av mig fastnade där och kommer nog aldrig att lämna staden, om jag så förblir boende i Stockholm i resten av mitt liv (vilket jag inte håller för otroligt).

Varför det blivit så är inte så enkelt att sätta fingret på. Jag brukar ibland hävda att det beror på att det var i Uppsala jag blev vuxen och formades till den jag är i dag – tjugoåringen som anlände till Uppsala i mitten av augusti 1995 hade väldigt lite gemensamt med tjugofyraåringen som lämnade staden lite drygt fyra år senare. Men detsamma kan väl sägas om hundratusentals svenskar som lämnar sina småstäder för att plugga på annan ort, och inte fasiken fortsätter de att romantisera sin studietid så till den milda grad att de blir tårögda så fort de sätter en fot på ungdomens kullerstensbeläggning. Men så är det för mig. Varje gång jag vandrar från tågstationen i Uppsala på väg mot stadens klassiskt studenttäta västra delar (alltså ungefär den motsatta vägen från den frackklädda språngmarschen som inleder Dannyboy & kärleken, en roman som trots att den utspelar sig i Stockholm till vissa delar måste kallas särdeles uppsalaromantisk) så blir jag alldeles varm i hela kroppen på ett sätt som jag inte kunnat tolka på något annat sätt än som villkorslös kärlek.

Självklart vet jag att mina år i Uppsala (och kanske främst på Kalmar nation där jag spenderade större delen av min tid) inte alls var särskilt rosenskimrande alla gånger. Det var fyra år fyllda av lika mycket glädje, hjärta, smärta, bakfylla och tristess som alla andra år bjuder på. Men det är inte så jag minns det. Och kanske har vi väl alla en sådan tid, eller en sådan plats, som vi minns på det där speciellt hjärtskärande sättet.

Hm, jag känner att jag skulle kunna skriva spaltmil om det här ämnet. Men jag har ju faktiskt en roman att skriva också. Så jag nöjer mig med att länka till en intervju som tidningen Ergo gjorde med mig förra året. Den handlar rätt mycket om min relation till Uppsala.