Det börjar ta slut. Mm, visserligen är det väl så att det betalda lönearbetet går mot ett tillfälligt halt också, men det känns som att det av olika skäl kommer att bli så kortvarigt att jag knappt ens funderat på det, ja förutom det där med de gäckande julklapparna då.
Nej. Det börjar ta slut på text. Genomgången av den text jag har borde om inget går åt skogen nå sitt slut någon gång under julhelgen. Den har blivit lite kortare under resans gång, jag har städat upp i persongalleriet och funderar på om den manlige vännen borde byta kön, ja inte under resans gång alltså för boken kommer nog när den är färdig att utspela sig under blott ett par veckor och så långt har väl inte vetenskapen kommit, nej jag menar helt och hållet. Det skulle skapa en annan typ av situation i boken och öka kontrasten. Eller så blir det bara konstigt. Och vad ska hon i sånt fall heta? Jag har ju svårt för det här med karaktärers namn, vet fortfarande inte vad den kvinnliga huvudpersonen i ”Dannyboy” heter, detta trots att frågan återkommande snuddat vid mitt sinne sedan jag började uppfinna henne för drygt fem år sedan.
Nåväl. Det här ska inte bli ett sånt där långt utläggande om detaljer. Det här är blott en kungörelse. Om att det trots allt verkar finnas ett slut.
Men nej, jag har ju inte skrivit klart gubevars! Fortfarande återstår två femtedelar av handlingen att sättas på pränt. Men genomgången av det nedplitade, ja – där är jag snart klar.
Någon måtta får det vara.